Våra barn och andras ungar

Göra skillnad. Kombinationen av ord rymmer varandras motsatser. Ljus och mörker. Solidaritet och åtskillnad.

Att göra skillnad är drivkraften bakom kanske åtminstone två tredjedelar av de som söker sig till journalistyrket trots en minst sagt obefintlig trygghet på arbetsmarknaden. Att göra skillnad är att avslöja orättvisorna, att höja den svaga rösten som ingen hör eller anser sig behöva lyssna på. Det är att klä av maktmissbruket ända in på den tomma retoriken, att vara den som ställer den dumma frågan som alla Kejsare tror att ingen vågar fråga och som visar att hen faktiskt är naken. Att göra skillnad är att ge den lilla människan rätt mot den stora maskinen.

Men att göra skillnad kan också betyda något helt annat. Göra skillnad mellan dig och mig, vi och dom. Mellan vi som har och dom som inte har. Rätten till ett land. Rätten till trygghet, värme, mat. Rätten till att ha en familj och att bo tillsammans med den. Göra skillnad mellan oss här och dom där. Och se till att stängslet som skiljer oss åt är högt och vasst. Göra skillnad mellan vårt rätt och deras fel. Det har blivit den allt vanligare betydelsen.

Smekmånaden är definitivt över nu. Den som började med ett drunknat barn till frukosten. Den som gav hopp om ett nytt sätt att tänka, en ny gränsöverskridande empati och omtanke. Smekmånaden var i ärlighetens namn i alla fall flera och spände över generationerna. Engagemanget var stort och varmt. Klädinsamlingarna sprängde containrarna, barnen sjöng så hjärtan och insamlingsbössor svämmade över, yrkesmänniskor skänkte sin dagslön. Vi ville ju så gärna dela med oss.

Vad hände? Det blev jul. Gemenskapens och generositetens högtid. I Sverige slog julhandeln rekord igen och årets julklapp blev en robotdammsugare.

Det här med att leva i en global värld känns i ärlighetens namn väldigt godtyckligt. Jag tänker att ska vi här i den trygga delen av världen ha rätt att få allt från alla, så borde vi väl rimligtvis också kunna ge något tillbaka. Vi vill ju så gärna flyga koldioxidkräkande flygplan till solsemestern, köpa den billiga elektroniken som tillverkats i en sweatshop, ha den smarta telefonen som skickar ner barnen i koboltgruvorna. Allt till ett underpris som vi skattar oss lyckliga över. Because we´re worth it. Är vi verkligen det? Priset vi betalar för våra billiga vitvaror från Kina är inte en promille av vad kineserna betalar. De får betala med sina liv för de förgiftade vattendragen i lång, lång tid framöver.

Jag har så svårt att förstå det här. Vad är det som gör att vi är så värda att bara få det göttaste? Samtidigt som vi förfasar oss över kolonialismen. Tänk så det var! Hur kunde de? Bara roffa åt sig!

Den här hösten har varit omtumlande. Det gick så fort från att jag stod där på Medborgarplatsen i ösregnet och hörde Stefan Löfvén tala om solidaritet på Refugees welcome- manifestationen i september till att Sverige helt plötsligt hade EU:s stramaste invandringspolitik i november. Och medierna som skapade begreppet flyktingkatastrof har piskat på och tagit katastrofen från att handla om dem som lever i den till oss som är rädda för att betala för deras säkerhet. Hur mycket invandring tål Sverige? När måste vi höja skatten? Två kronor per hundralapp minsann! När, när!?

Vad hände med att göra skillnad?

Vid årsskiftet gjorde SVT som sedvanligt en sammanfattning av årets nyheter. Inför den sändes en trailer som introducerades av det vackra nyhetsankaret med den rödmålade munnen. I glättig ton och med ett groteskt Jokerleende klämde hon ur sig något käckt om året som gått samtidigt som bilderna av lille Alan Kurdi liggandes framstupa med kinden i vattenbrynet på stranden började rulla. Det var helt bisarrt. Gott nytt år.

Göra skillnad. Vi och dom. När någonsin exponerades ett dött svenskt barn på det sättet i medierna? Lille Alan är inte heller det enda barn som drunknat i Medelhavet. Det händer fortfarande, tjugo barn  förra veckan. Någons döttrar och söner. En hel skolklass till antalet. Idag sjönk ytterligare en båt bara 50 meter från stranden och minst 35 personer dog varav många barn.

Nu slår barnombudsmän i EU larm om de flyende barnens situation.
De drunknar, dör av hypotermi och fryser ihjäl i flyktingläger där det saknas värme. I de kaotiska situationerna vid gränserna riskerar de att skiljas från sina föräldrar och utsättas för sexuellt utnyttjande och människohandel. Och allt fler barn befinner sig på flykt. En av konsekvenserna av den begränsade anhöriginvandringen är att fler familjer nu ger sig ut tillsammans. Föräldrar väljer att ta med sina barn direkt på den livsfarliga resan mot ett osäkert mål framför att riskera att leva åtskilda resten av livet. De reser tillsammans mot mål som inte längre vill veta av dem.

Göra skillnad. Våra barn och andras ungar.

Om två veckor reser jag till Lesbos. Jag vill försöka göra skillnad för åtminstone någon.

Vara handen som sträcks ut, famnen som tröstar - om så bara tillfälligt. Jag har inga illusioner om att kunna vara någon hjälte, men jag tänker att det behövs rediga morsor också. Skulle gärna vara Sergeant Ripley, men är nog mera Muminmamman. Med en rejält stor väska.

Ingen kan göra allt men alla kan göra något.

Jag kan hacka löken till de tusen portionerna mat som varje dag behövs till flyktinglägret Moria och rensa stränderna från kasserade flytvästar och spräckta gummibåtar så det överhuvudtaget går att vada iland. Jag kan gräva trädgårdslandet för grönsakerna som ska odlas och sjunga milda vaggsånger för barn som blivit rädda för sin egen kudde. Jag kan vara en utvilad resurs för de öbor som kämpat i över ett år för att försöka hjälpa de nödställda som spolats upp på deras stränder.

Flygbiljetten är betald och jag har fått kontakt med en organisation på plats som hälsar mig välkommen. Jag längtar och bävar. Vill av hela hjärtat göra något för att denna kaotiska situation ska bli lite bättre. Men är också rädd. Rädd att inte räcka till, rädd för att jag ska få se och höra för mycket av det allra svåraste. Jag har dock valt organisation med omsorg. Valt att ta del av ett sammanhang som arbetar långsiktigt, som värnar de svagaste och jobbar för och genom gemenskap och glädje. De som lagar maten till det stora flyktinglägret och gör vindskydd av de återvunna gummibåtarna. De som leker med barnen och lyssnar på dem som lider av posttraumatisk stress.

Kanske är det fegt att inte välja det stora flyktinglägret Moria, men jag tror att man måste värna sig själv för att kunna hjälpa andra. Den sterila miljön, kaoset och det faktum att det faktiskt är ett gammalt fängelse, komplett med taggtrådsstängsel på murarna är inte en plats som jag tror att jag skulle klara av i en månad.

Min tanke med den här bloggen är att skriva om det jag ser, hör och upplever när jag tar del av det akutläge som blivit vardag på Lesbos. Jag vet inte om det kommer att bli så. Kanske kommer jag inte att skriva en enda rad när jag är på plats. Kanske kommer jag vara för trött, kanske kommer orden inte att räcka till. Vi får se. Men jag tror på kraften i ögonvittnesskildringar, så jag ska verkligen försöka. Göra skillnad. Genom handling och ord. Och räcker kraften bara till det första så blir det så. När det handlar om liv och död är det faktiskt ändå inte tanken som räknas.