Båtlaster av terrorister

Jag möter familjen Mohammed i hamnen i Mytilene. De har fyra barn, bröderna Abdunazaar, Mohammad, Sadaam och minstingen Sara, ett år. De reser tillsammans med två andra familjer, sammanlagt åtta barn och ett i magen. Ett spädbarn är bara några veckor gammalt. Kvinnorna är unga och oerhört vackra, liksom sina barn. Två av männen går med kryckor, en har förlorat en fot. De kommer från olika städer i Syrien men har flytt kriget tillsammans.

Abdunazaar har ett stort ärr i pannan som löper ner över kinden. Pappa Abdul-Ira lyfter på hans mössa och visar hur det fortsätter hela vägen över bakhuvudet. Han berättar att pojken blev påkörd i Turkiet och att familjen spenderat det mesta av de pengar de hade med sig på specialistsjukvård. Nu har de använt de sista pengarna på färjebiljetterna till Aten och har inte pengar kvar att äta för. Abdunazaar ler lite blygt mot mig när hans lillasyster Sara bestämt kommer fram till mig och börjar ”prata” på ettåringars vis. Hon söker min blick fast och tydligt och det är uppenbart att hon vill mig något. Hon tittar mot min väska och sedan tillbaka på mig och tjattrar på, om och om igen. Jag har en reflex utanpå väskan och tänker att det kanske är den hon är fascinerad av, som småbarn ofta blir hemma i Sverige. Jag lyfter upp reflexen så att hon ska se bättre, men hon har klart för sig vad hon vill. Innanför reflexen är en genomskinlig ficka på utsidan av väskan och i den sitter en vattenflaska. Sara ger upp på att försöka kommunicera med denna tröga främling och tultar med bestämda steg fram och plockar flaskan ur väskan. Abdunazaar och jag skrattar tillsammans och hjälper henne av med korken.

En av volontärerna går och köper pizzor till familjen och deras leenden och tacksägelser tar aldrig slut. Sara ställer sig med tydliga intentioner framför traven av kartonger. Hennes bestämda blick fastnar djupt inne i mig och jag hoppas så att hon ska få den chans i livet som hon förtjänar.

Jag har mött så många familjer på flykt nu, så många unga mammor som reser ensamma tillsammans med tre eller fyra barn, ofta med ett litet spädbarn bara någon vecka gammalt i ett noga invirat bylte på armen. Ibland är kvinnorna gravida och det händer att barn föds på havet, i tåg och i bussar där ingen medicinsk hjälp finns att få.

I mitt hemland Sverige har det varit förhöjt säkerhetsläge då en muslimsk man misstänktes förbereda ett terroristattentat. Hans bild och namn kablades ut i en nationell efterlysning. Det var den sista gnistan som behövdes för att tända terroristpaniken. Anklagelserna visade sig vara falska men nu är bilden etablerad. De som kommer för att söka asyl är farliga. Potentiella terrorister och våldtäktsmän. Skäggbarn som vill utnyttja systemet och dränera våra resurser.

Jag är inte naiv, jag vet att det händer. Att det nu, precis som i alla andra krig och krissituationer kan hända att krigsförbrytare och brutala, kriminella människosmugglare nästlar sig in bland oskyldiga människor som flyr för sitt liv. Att de som gör terrordåd kan se ut som vem som helst. Nästan.

Men ändå krockar mediepaniken med verkligheten jag mött på stränderna i Lesbos. Den som handlar om överlastade gummibåtar med ibland tjugo barn ihopklämda i mitten, sittande i vatten till midjan i ändlösa och fasansfulla timmar. Om båten skulle fyllas med vatten är de fångade, båten skulle slå igen om dem som en Venus flugfälla. Verkligheten jag mött är slutkörda mammor som försöker hålla ihop en splittrad familj på vägen mot den trygghet de hoppas finna i Europa.

Familjen Mohammed ler mot oss över pizzakartongerna och tar våra händer. Barnen börjar jaga varandra över asfalten i hamnen, Abdunazaar försöker som den ansvarsfulla storebror han är se till att livfulla Sara inte råkar illa ut. Familjerna håller sig tätt tillsammans, är varandras trygghet.

Tre familjer som alla blivit hårt prövade och har en lång väg kvar innan de kan andas ut och stänga dörren om sig i något som kan kallas ett hem. Om de någonsin kommer hela vägen fram. 

Jag hoppas Sara får behålla sin bestämda blick och framåtanda.

Hon och jag, hennes pappa som kunde varit min

Idag har jag varit här i tio dagar. Om två dagar är det nio månader sedan min pappa dog. Nio månader, lika lång tid som man bär ett barn. Det här med att tiden läker alla sår är bara delvis sant. Smärtan finns kvar, men mer som ett gulnat blåmärke, ett sånt som bara gör ont när man råkar komma åt det ur fel vinkel. 

Idag gjorde jag det.

Det var förstås helt oväntat och egentligen helt odramatiskt. Jag hade varit i hamnen och hjälpt till att dela ut mat till flyktingarna som var på väg till färjan. Flyktingarna. Hemma använde jag aldrig det ordet. Jag var noga med att säga och skriva människor på flykt, för det är ju det de är. Människor, inte  någon särskild, fristående företeelse. Här blir det så lätt the refugees när vi pratar om vad som ska göras. Och det är inte av distansering till dem, bara rent praktiskt. Vi är alla trötta nu. Ingen av oss sover sammanhängande mer än några timmar i taget.

Nattskiften stökar till dygnsrytmen förstås, men det gör också oron och maktlösheten. Det är ju så lite vi kan göra. Allt är lösningar för stunden. Tält åt människor som sover ute, filtar, ett mål mat på väg till färjan. Ett leende och en vänlig handtryckning. Aldrig har jag känt mig så handikappad med mina begränsade antal språk. Engelska, tyska, lite franska, några ord på italienska. Jag tror ändå att det betyder något att visa god vilja och säger Salaam men inte så mycket mer. Jag försöker möta så många blickar jag kan och ge ett leende, vi tecknar åt varandra och skrattar åt missförstånden.

Tio dagar har lärt mig mycket. Någonstans i allt det här overkliga har jag hittat en ny slags verklighet. Allt är avskalat, så mycket närmare. Så här är vi när vi bara är människor. Jag är inte här i någon officiell roll, har inget yrke att gömma mig bakom. Försöker hjälpa de som kommer i min väg, bära barn, väskor och vattenflaskor en bit på vägen. Får tack på språk jag inte förstår och varma, vackra leenden. När jag ser familjen med de tre små pojkarna som jag hjälpt få med sig sina matportioner till färjekön glatt skynda mot färjan svider det till i magen. De vet ju inte hur lång väg de har kvar. Att Europa ber Nato om hjälp för att lösa ”flyktingproblemet”. Jag har svårt att inte göra kopplingen till den slutgiltiga lösningen. Lösningen på Problemet.

Så på väg ut från hamnen händer det. Jag har ju nästan vant mig nu med att se alla de små barnen och deras utmattade mödrar, det har blivit en del av min vardag att göra små foliepaket av frusna barnafötter. Men rakt framför mig kommer något annat. En kvinna skjuter en rullstol framför sig. Mannen som sitter i är tunn och lite krokig, sitter ordentligt invirad i UNHCRs gråa tjocka filtar. Han fingrar på en vattenflaska i sitt knä, huvudet hänger snett åt sidan. Trött. 

Precis så som pappa satt de sista dagarna.

Kvinnan är i min ålder. Hon möter min blick och vi ler mot varandra. Hon har kontroll över sitt ekipage och rullar bestämt och ganska snabbt, så jag avstår från att erbjuda min hjälp. Vill inte att språkförbistringen ska göra så hon missar sin färja.

En dotter som rullar sin far mot vad de hoppas är en ljus framtid. Jag ser ömheten i hur hon försiktigt rättar till filten som fallit ner över hans axel och hoppas så att det är så det kommer att bli. Att hon kommer att kunna få fortsätta ta hand om sin gamla pappa med värme och ömhet, att hans sista dagar ska bli något annat än tröstlösa köer och kaos.

Kvinnans leende följer mig hem och blåmärket börjar värka. Min pappa fick somna in i trygghet på ett varmt sjukhus med all tänkbar omvårdnad. Han hade en hel stab av vårdpersonal som han skojade med in i det sista. Det gjorde ofattbart ont ändå när han dog. Jag kan inte i min vildaste fantasi föreställa mig hur det skulle vara att vara på flykt med sin gamla, sjuka far och inte veta var man ska sova nästa natt, hur man ska undkomma regn och kyla.

En krokig man i en rullstol som skjutsas av sin dotter. Det hade kunnat vara pappa och jag.

Armar som sträcks upp i tillit

För en vecka sedan satte jag mig på planet som skulle ta mig till Mytilene. Jag hade inte sovit natten innan. Oron och osäkerheten över vad jag skulle möta var för stor. En vecka senare är jag en annan. Jag har mött så mycket av allt att det är svårt att ta in. Det går inte att jämföra med något annat.

Svårast är onekligen att möta båtarna vid stranden. Den dubbla känslan av glädje som alla känner, volontärer och flyktingar tillsammans, när allt har gått bra. Tårarna som trycker på bakom ögonlocken när jag bär ett tunt barn i famnen som tillitsfullt lutar sitt huvud mot min axel och kramar mig hårt. En svag mamma haltande vid sidan. De ler mot mig när jag sätter barnet i mammans famn i bussen från UNHCR som ska ta dem till flyktinglägret. Det är så många som vill tacka mig hela tiden. Och jag skäms när de säger att vi är good people och planerar vart de ska vidare i Europa.

Jag vet att just vi som möter dem på Lesbos alla faktiskt är good people som vill dem väl, men sanningen är ju att de bara är i början på sin långa resa. De har överlevt den livsfarliga överfarten mellan Turkiet och Lesbos i en överlastad gummibåt sittande i vatten till midjan och tänker nog att det värsta är över. Vi applåderar dem när de anlöper stranden, hjälper dem att få av sig de blöta kläderna och få på sig torra. Fötterna först. Barnen behöver ofta byta upp till midjan för de har suttit i vatten länge. De sitter i mitten där vattnet samlas. Många vill kramas och pussas euforiskt. Så många thank you thank you på bruten engelska, matta men varma leenden, handtryckningar och blickar i djupaste samhörighet mellan oss människor som inte känner varandra. Men jag vet ju det de inte vet. Europa vill inte ha dem. Hur mycket än vi som möter dem känner för dem och vill dem väl så är det ju inte så att resten av Europa är en öppen famn. Det är det som känns så svårt.

Jag vet hur fördomarna ser ut, allt prat om lycksökare och skäggbarn. Sanningen är förstås alltid på flera plan, men jag har på bara några dagar mött så många mammor som reser ensamma med tre eller fyra barn, så många småttingar, till och med spädbarn.

Jag är mamma själv och det är den absolut viktigaste och starkaste upplevelsen som format mig mest genom livet. Känslan av samhörighet jag får när jag möter blicken på den slitna mamman som mitt i allt kaos lugnar sitt barn med ett hyssjande mama mama och vi ler mot varandra. Vi håller oss så nära varandra som det går för att mamman som knappt kan gå ska slippa bära sitt barn. Tilliten i de uppsträckta armarna, känslan av förtroende när en mamma som just överlevt många fasansfulla timmar i en gummibåt överlämnar det dyrbaraste hon har till mig är överväldigande.

Jag gråter hemma när jag tänker på vad de överlevt och ska igenom. Ibland måste vi volontärer gå åt sidan efter att bussen åkt. Vi snörvlar lite och kramar varandra. För vi vet ju det de glada händerna som vinkar åt oss från bussen inte vet. Refugees not welcome anymore.

Dropparna som gör havet

Ryggsäcken är packad och en extra väska är fyllt med räddningsfiltar. Imorgon i gryningen går planet som ska ta oss till Lesbos. Jag ser på den blå väskan med det guldfärgade innehållet. 128 räddningsfiltar som kan vara skillnaden mellan liv och död för en nedkyld människa.
Mer än guld värt. Bakom varje filt en god tanke från någon av mina vänner. Det är också mer än guld värt. För det är faktiskt vi som är motvikten mot hopplösheten, hatet och rädslan. Vi som inte böjer oss för cynismen och likgiltigheten. Att ge är motsatsen till att ta och jag tänker aldrig lyssna på de som fnyser och säger att det vi ger ändå inte räcker.
Självklart kommer det aldrig att räcka, så länge det finns krig, maktmissbruk och orättvisor. Men alternativet till att inte dela med sig av det en förmår är att tyna bort inombords. Och för just den människa som får en filt när den som mest behövs så gör den all skillnad i världen.
Jag hann knappt andas om att jag kunde köpa in räddningsfiltar om någon ville vara med, så svämmade mitt Swish över. Många fina, varma hälsningar kom med på köpet.
Det betyder så mycket att ni finns, kära vänner. I dagar som dessa när svartklädda män tar över gator och torg, måste omtanken och medmänskligheten som finns också lyftas för att vi inte ska gå under och kvävas av vanmakt.
128 filtar är bokstavligt talat en droppe i havet. Men havet består av droppar och utan dem, bara torka.
Imorgon Alla hjärtans dag. Avresedatumet valt med omsorg. Jag reser med våra guldfärgade filtar och goda tankar för att göra skillnad. För 128 människor. 128 liv.
Droppar av medmänsklighet kan också göra ett hav.