Båtlaster av terrorister

Jag möter familjen Mohammed i hamnen i Mytilene. De har fyra barn, bröderna Abdunazaar, Mohammad, Sadaam och minstingen Sara, ett år. De reser tillsammans med två andra familjer, sammanlagt åtta barn och ett i magen. Ett spädbarn är bara några veckor gammalt. Kvinnorna är unga och oerhört vackra, liksom sina barn. Två av männen går med kryckor, en har förlorat en fot. De kommer från olika städer i Syrien men har flytt kriget tillsammans.

Abdunazaar har ett stort ärr i pannan som löper ner över kinden. Pappa Abdul-Ira lyfter på hans mössa och visar hur det fortsätter hela vägen över bakhuvudet. Han berättar att pojken blev påkörd i Turkiet och att familjen spenderat det mesta av de pengar de hade med sig på specialistsjukvård. Nu har de använt de sista pengarna på färjebiljetterna till Aten och har inte pengar kvar att äta för. Abdunazaar ler lite blygt mot mig när hans lillasyster Sara bestämt kommer fram till mig och börjar ”prata” på ettåringars vis. Hon söker min blick fast och tydligt och det är uppenbart att hon vill mig något. Hon tittar mot min väska och sedan tillbaka på mig och tjattrar på, om och om igen. Jag har en reflex utanpå väskan och tänker att det kanske är den hon är fascinerad av, som småbarn ofta blir hemma i Sverige. Jag lyfter upp reflexen så att hon ska se bättre, men hon har klart för sig vad hon vill. Innanför reflexen är en genomskinlig ficka på utsidan av väskan och i den sitter en vattenflaska. Sara ger upp på att försöka kommunicera med denna tröga främling och tultar med bestämda steg fram och plockar flaskan ur väskan. Abdunazaar och jag skrattar tillsammans och hjälper henne av med korken.

En av volontärerna går och köper pizzor till familjen och deras leenden och tacksägelser tar aldrig slut. Sara ställer sig med tydliga intentioner framför traven av kartonger. Hennes bestämda blick fastnar djupt inne i mig och jag hoppas så att hon ska få den chans i livet som hon förtjänar.

Jag har mött så många familjer på flykt nu, så många unga mammor som reser ensamma tillsammans med tre eller fyra barn, ofta med ett litet spädbarn bara någon vecka gammalt i ett noga invirat bylte på armen. Ibland är kvinnorna gravida och det händer att barn föds på havet, i tåg och i bussar där ingen medicinsk hjälp finns att få.

I mitt hemland Sverige har det varit förhöjt säkerhetsläge då en muslimsk man misstänktes förbereda ett terroristattentat. Hans bild och namn kablades ut i en nationell efterlysning. Det var den sista gnistan som behövdes för att tända terroristpaniken. Anklagelserna visade sig vara falska men nu är bilden etablerad. De som kommer för att söka asyl är farliga. Potentiella terrorister och våldtäktsmän. Skäggbarn som vill utnyttja systemet och dränera våra resurser.

Jag är inte naiv, jag vet att det händer. Att det nu, precis som i alla andra krig och krissituationer kan hända att krigsförbrytare och brutala, kriminella människosmugglare nästlar sig in bland oskyldiga människor som flyr för sitt liv. Att de som gör terrordåd kan se ut som vem som helst. Nästan.

Men ändå krockar mediepaniken med verkligheten jag mött på stränderna i Lesbos. Den som handlar om överlastade gummibåtar med ibland tjugo barn ihopklämda i mitten, sittande i vatten till midjan i ändlösa och fasansfulla timmar. Om båten skulle fyllas med vatten är de fångade, båten skulle slå igen om dem som en Venus flugfälla. Verkligheten jag mött är slutkörda mammor som försöker hålla ihop en splittrad familj på vägen mot den trygghet de hoppas finna i Europa.

Familjen Mohammed ler mot oss över pizzakartongerna och tar våra händer. Barnen börjar jaga varandra över asfalten i hamnen, Abdunazaar försöker som den ansvarsfulla storebror han är se till att livfulla Sara inte råkar illa ut. Familjerna håller sig tätt tillsammans, är varandras trygghet.

Tre familjer som alla blivit hårt prövade och har en lång väg kvar innan de kan andas ut och stänga dörren om sig i något som kan kallas ett hem. Om de någonsin kommer hela vägen fram. 

Jag hoppas Sara får behålla sin bestämda blick och framåtanda.