Armar som sträcks upp i tillit

För en vecka sedan satte jag mig på planet som skulle ta mig till Mytilene. Jag hade inte sovit natten innan. Oron och osäkerheten över vad jag skulle möta var för stor. En vecka senare är jag en annan. Jag har mött så mycket av allt att det är svårt att ta in. Det går inte att jämföra med något annat.

Svårast är onekligen att möta båtarna vid stranden. Den dubbla känslan av glädje som alla känner, volontärer och flyktingar tillsammans, när allt har gått bra. Tårarna som trycker på bakom ögonlocken när jag bär ett tunt barn i famnen som tillitsfullt lutar sitt huvud mot min axel och kramar mig hårt. En svag mamma haltande vid sidan. De ler mot mig när jag sätter barnet i mammans famn i bussen från UNHCR som ska ta dem till flyktinglägret. Det är så många som vill tacka mig hela tiden. Och jag skäms när de säger att vi är good people och planerar vart de ska vidare i Europa.

Jag vet att just vi som möter dem på Lesbos alla faktiskt är good people som vill dem väl, men sanningen är ju att de bara är i början på sin långa resa. De har överlevt den livsfarliga överfarten mellan Turkiet och Lesbos i en överlastad gummibåt sittande i vatten till midjan och tänker nog att det värsta är över. Vi applåderar dem när de anlöper stranden, hjälper dem att få av sig de blöta kläderna och få på sig torra. Fötterna först. Barnen behöver ofta byta upp till midjan för de har suttit i vatten länge. De sitter i mitten där vattnet samlas. Många vill kramas och pussas euforiskt. Så många thank you thank you på bruten engelska, matta men varma leenden, handtryckningar och blickar i djupaste samhörighet mellan oss människor som inte känner varandra. Men jag vet ju det de inte vet. Europa vill inte ha dem. Hur mycket än vi som möter dem känner för dem och vill dem väl så är det ju inte så att resten av Europa är en öppen famn. Det är det som känns så svårt.

Jag vet hur fördomarna ser ut, allt prat om lycksökare och skäggbarn. Sanningen är förstås alltid på flera plan, men jag har på bara några dagar mött så många mammor som reser ensamma med tre eller fyra barn, så många småttingar, till och med spädbarn.

Jag är mamma själv och det är den absolut viktigaste och starkaste upplevelsen som format mig mest genom livet. Känslan av samhörighet jag får när jag möter blicken på den slitna mamman som mitt i allt kaos lugnar sitt barn med ett hyssjande mama mama och vi ler mot varandra. Vi håller oss så nära varandra som det går för att mamman som knappt kan gå ska slippa bära sitt barn. Tilliten i de uppsträckta armarna, känslan av förtroende när en mamma som just överlevt många fasansfulla timmar i en gummibåt överlämnar det dyrbaraste hon har till mig är överväldigande.

Jag gråter hemma när jag tänker på vad de överlevt och ska igenom. Ibland måste vi volontärer gå åt sidan efter att bussen åkt. Vi snörvlar lite och kramar varandra. För vi vet ju det de glada händerna som vinkar åt oss från bussen inte vet. Refugees not welcome anymore.