Better days are gone

Det går inte över. Allt det som verkade som en ond dröm bara fortsätter.

Det har gått så fort och varit så overkligt. För tre veckor sedan åkte jag ifrån Lesbos. En ö som då fungerade mer eller mindre som ett stort, öppet transitläger för flyktingar på väg från Turkiet mot de välbärgade delarna av Europa. Atmosfären på ön var varm och välkomnande. Människor på flykt bemöttes med medmänsklighet och generositet. Det var förstås redan då stramare i Moria, det officiella flyktinglägret där alla asylsökande måste registrera sig. Bara vissa utvalda frivilligorganisationer hade tillträde dit. Och de blev färre och färre.

Jag ville egentligen inte åka hem - ville göra mer, men åkte ändå. Och tröstade mig med att det fanns så många kvar. Ön var full av NGO:s och volontärer. Hjälpande händer och vakande ögon. Maskineriet som byggts upp av frivilligkrafter under så många månader skulle fortsätta rulla. Jag bara en liten kugge, en bland många

Det gick rykten förstås. Och EU hade sitt möte på gång med Turkiet. Men ändå. Jag behöll kontakten med vad som hände på ön genom volontärchattarna på Whats app och inlägg på Facebook av vänner som var kvar. Aktiviteten var fortsatt enorm, tonen allt annat än uppgiven. Så många som engagerade sig i allt från praktiskt omhändertagande till juridisk rådgivning. Storpolitiken skulle väl inte kunna krossa så mycket god vilja, agera inför så många ögon?

Men en vecka senare föll järnridån mitt i Egeiska havet. En gräns och ett klockslag sattes som visade sig vara förödande för de som fångades på fel sida. Därefter har det rullat på. Steg efter steg som inte borde ha kunnat tas av demokratiska länder som håller sig till internationell rätt har marcherats.

Frivilligorganisationer har skickats ut från ön. Läkare utan gränser valde själva att lämna Moria, eftersom de inte ville medverka i myndigheternas spel. 

I helgen meddelade eldsjälarna som drivit det alternativa lägret Better days for Moria att de packar ihop tälten nu. De tält som hyst så många hoppfulla på väg och även hundratals som aldrig hade en chans. De från Pakistan och Sri Lanka, från Iran och Marocko. Genom lägret har jag träffat människor från länder som saknar asylskäl, men haft all anledning att fly. En kväll bjöd min lägenhetssambo Maria som var tältansvarig på lägret hem Sima, en iransk kvinna som behövde få sova en natt i en säng och få en dusch inomhus. Hennes engelska var svag och min farsi obefintlig, men vi hittade varandra genom mina familjebilder på mobilen. Hon berättade om sin bror som var polis hur han hotat döda henne och hennes tonåriga son för att hon var tillsammans med en man av fel religion. Att hon blivit förhörd av polis för att en lock av håret stuckit fram under sjalen när hon körde bil. När Sima såg bilder på en av sina iranska vänner från demonstrationen i lägret på min mobil suckade hon förskräckt. BBC hade varit på plats, bilderna var spridda över världen. Nu kan han aldrig, aldrig åka tillbaka. Nu vet dom. Hon suckade tungt och skakade på huvudet. 

” I love Iran, but the president is crazy. Crazy.”

I lägret Better days for Moria fanns i alla fall en tillfällig respit, även för dem som hade noll procent med decimalkommas chans att få asyl i Europa. Några dagars eller veckors uppehälle. Inte direkt vila, mer väntan. Men ändå tryggare än gatan, medmänsklighet, människor utan uniformer som ville dem väl.

Nu har alltså olivlunden tömts. Men avslutningen skedde ljust, med ett bröllop mellan två volontärer som funnit varandra i lägret. Något fint och spirande i allt det hopplösa. Kärlek, trots allt.

Men besluten låter sig inte stoppas. Varken av medkänsla eller kärlek.

De beslut som så många nu sagt att Europa kommer att skämmas över om trettio år.

Och idag hände det alltså. Deportationen av de första flyktingarna tillbaka till Turkiet.

När börjar bandvagnarna rulla?

Vi ses på stranden

Idag är det en vecka sedan jag lämnade Lesbos. Vissa saker kommer aldrig att bli detsamma. Frasen ” vi ses på stranden” betyder något helt annat för mig nu. Regnet som piskar mot fönsterrutan är inte mysigt längre, utan väcker bara tankar på lera och blöta, läckande tält.

Min jacka luktar fortfarande rök efter nätterna vid Camp fire. Jag vill inte tvätta den. Lukten påminner mig om att jag varit där. Även om jag inte lyckats uppnå någon varaktig skillnad så var det ett ställningstagande. Volontärer som hjälper flyktingar i land balanserar på kanten till vad som är lagligt. Olagliga människor. Olagliga liv.

Vi höll oss till spelets regler för att undvika konfrontationer med kustbevakningen, Frontex och de lokala poliser som alltmer frekvent kom till stränderna. Vi fick inte signalera med ljus över havet i mörkret för att visa var det var säkert att gå i land. Det är att locka till sig flyktingar, människosmuggling. Men ingen kan anklagas för att fota med blixt, som en listig vän konstaterade. Jag har många bilder på ett kolsvart hav i min mobil.

I fredags spikade EU igen kistlocket kring hoppet för de människor som flyr från Turkiet över Egeiska havet för att ta sig till Europa. Idag ska järnridån fällas ner och de ”illegala migranter” som ändå lyckas ta sig över ska skickas tillbaka till Turkiet. Sedan ska det ske människohandel med syrier mellan EU och Turkiet, liv ska kvittas över gränserna.

Det känns väldigt märkligt alltsammans. Framförallt att EU som tidigare varit kritiska mot bristen på mänskliga rättigheter i Turkiet nu plötsligt betalar samma land för att ”ta hand om” flyktingar. Jag bävar för hur. I UD:s rapport från 2011 upprättad i samband med Turkiets ansökan om inträde står bland annat att Turkiet har en tendens att skydda staten istället för individen för övergrepp och att det finns uppgifter som tyder på misshandel och tortyr i samband med gripanden. Långa häktningstider förekommer för att avskräcka. Allt är nu glömt och förlåtet. Turkiet ska få i första hand 3 miljarder euro av EU för att Europa ska slippa ta emot fler flyktingar.

Jag är hemma i Sverige nu men kan inte släppa tankarna på de människor som befinner sig på flykt och som så hoppas och längtar efter ett tryggt liv och en framtid i Europa. Genom Whats App följer jag hur volontärer som är kvar på Lesbos förbereder sig för att ön ska tömmas på flyktingar. Främsta rådet för att kunna hjälpa flyktingar att få asyl är att dokumentera skador som visar på tortyr i hemlandet. Så långt har det alltså gått. Glöm vanliga humanitära skäl och anhöriginvandring. I morse blev volontärerna utkörda ur camp Moria. Militär och polis ska nu ta över helt. Jag har svårt att tänka mig att de bryr sig om att tillhandahålla babylotion och bindor till kvinnor som helst får dessa insmusslade emellan mer oskamliga varor. The human touch.

Sju av tio svenskar tycker att den nya flyktingpolitiken är ett steg i rätt riktning. Jag skäms över att ha samma nationalitet som dem i mitt pass. Det verkar som att Sverige och sjuttio procent av svenskarna har haft det alldeles för bra alldeles för länge för att kunna sätta sig in i hur det är att vara utsatt för en galen regim och mista allt. Att få sitt hus utbombat eller sina syskon mördade av daesh. Att bli satt i husarrest för att ha blottat sitt hår. Att bli hotad till livet för att ha en pojkvän som tillhör fel religion. När jag har försökt förklara den typen av svensk inställning för volontärer från andra länder har jag kallat dem safetysjunkies. De som har allt och kniphåller fast i det av rädsla för att förlora något som de egentligen inte behöver. Min erfarenhet är att det är de som har minst som delar med sig mest. Att veta hur det känns att vara riktigt kall och hungrig är erfarenheter som förändrar.

Jag har mött människor på Lesvos som etsat sig fast i mig. Ibland bara helt korta möten, ibland långa knaggliga samtal med många missförstånd och leenden. Vissa människor så hjälplösa att det skär i hjärtat. En av dem en kvinna med allvarliga spasmer och någon form av utvecklingsstörning som satt barfota på en av UNHCRs filtar. Trots sina svårigheter att tala lyckades hon få fram thankyouthankyou när jag hjälpte henne att få på ett par torra strumpor. Jag minns hur hon kämpade för att hålla kvar i de varma stövlar hon fick med sig upp på bussen, att vi var tre som bar henne dit. Hur ska det gå för henne nu?

Jag har varit förskonad från det värsta. Inga små barn har dött i min famn, ingen i de båtar jag välkomnat har varit allvarligt skadad. En av de värsta landningarna jag var med om skedde i mörkret. Många av flyktingarna grät och skrek när de tog sig av båten. En kvinna låg utsträckt, stilla, med slutna ögon, en annan kvinna bakom hysteriskt gråtande med en lika hysteriskt gråtande liten pojke i famnen. Jag trodde först att kvinnan var död. Men människans förmåga att återhämta sig är enorm. Och ibland är en öppen famn även om den tillhör en främling det som behövs. Stadiga armar och en lugnande röst kan göra underverk, även om språket inte är det rätta.

Pojken och kvinnan lugnade sig efter en stund och kvinnan på filten kunde sätta sig upp. Bussen från UNHCR dröjde och vi fick en timme tillsammans. På blandade språk och med många tecken fick jag veta att den gråtande kvinnan hette Shala och var syster till den återuppståndna och att pojken var systerns son. Hon presenterade sin dotter för mig, som fnissade lite generat på tonåringars vis. Shala kretsade runt mig när jag hjälpte andra kramade, min axel, kysste mig på kinden. Till slut förstod jag vad hon ville när dottern puttades fram med mobilkameran. ” Shala-Yvonne-friend”. Alla var glada när de klev på bussen och det kändes fint att ha kunnat hjälpa till att vända stämningen från skräck till skratt. Men efteråt känslan av otillräcklighet. Var är de nu, Shala, hennes dotter, syster och systerson? Har de fastnat i leran i Idomeni?

Värst är situationen för de som kom idag. Nu när beslutet är fattat ska de skickas tillbaka.

Här sitter jag i Sverige och tittar på mitt pass. Det bär texten Europeiska Unionen Sverige. Bredvid ligger hundens. Blått med en ring av stjärnor. För jag åkte inte ensam hem, med mig följde en hund som sökte mitt sällskap under långa vaknätter vid Katjas klippor. Det var förvånansvärt lätt att importera en hund. Några sprutor och så var passet fixat. 

Jag tittar på den skrangliga hunden som sover gott i värmen vid elementet.

Tänk om det varit lika lätt att hjälpa en människa.

Nummer på en gravsten

Vi pratar om apartheid med avsky och förvåning, men varje dag på Lesvos blir jag påmind om att det fortfarande görs stor skillnad på vi och dom. Vi som har möjlighet att resa under eget namn och födelsenation över hela världen och de som stoppas vid gränserna för att de fötts på fel ställe. Jag vet ju hur snacket går om ”borttappade pass” i Sverige och föraktet för de som gör vad de kan för att få stanna i Europa. Men det pratet är lätt att glömma när en är bland likasinnade, bland människor som alla ser människan bortom nationaliteten eller etniciteten. 

I de oberoende organisationernas läger umgås volontärer och flyktingar runt lägereldarna, människor med olika bakgrunder och kunskaper gör sitt yttersta för att skapa någon form av hemkänsla bland tält och bajamajor. På ett ytligt plan kan Better days for Moria vid Afghan hill ibland framstå som vilket festivalområde som helst, där människor hänger runt och pratar och äter i grupper.

Men det är ju inte det. Småpratet rör sig oftast om de senaste nyheterna om gränserna mot norr. Skratten som hörs är oftast från de nyss anlända, de som fortfarande har hopp. Lyckan över att ha klarat sig över Egeiska havet, tron på en ljusare framtid i Europa. Visst skämtas det och skrattas, det vardagliga småpratet mellan volontärer och människor på flykt fyller fler funktioner än information. Vi är ju alla människor som behöver lätta på trycket och hålla humöret uppe i en absurd och nervpåfrestande situation.

För hur mycket vi än försöker skapa gemenskap så går det inte att bortse från den krassa verkligheten. Vi är inte jämlika, så många av de mänskliga rättigheterna skymfas dagligen. Och nu har EU satt ytterligare en spik i kistan som ska begrava de sista resterna.

Människor dör fortfarande på Egeiska havet, trots att Lesvos borgmästare erbjudit sig att köra en färja över för att de ska slippa sätta sig i en gummibåt. Det politiska spelet kring ”flyktingkrisen” är högt, allianserna oheliga. Men att Nato sätts in för att stoppa människosmugglarna är retorik och rävspel på hög nivå. Ville EU bara stoppa människosmugglarna hade det varit lätt, bara att skapa en laglig väg att fly, genom en färja eller ett flyg. För mig är budskapet ganska tydligt. Det ska vara så svårt som möjligt att ta sig in i Europa. Ju svårare desto bättre, om fler dör på vägen är det inte så många som kommer in. Människor som siffror i statistiken, inte som individer som kan tillföra något till våra rika, kalla samhällen.

Häromdagen besökte jag den muslimska kyrkogården utanför Katos Tritos. En del av ett vanligt fält mellan olivlundarna, där gravarna var högar av jord. Många av gravstenarna bar ordet agnostos. Okänd. Okänd man 20 år. Okänd kvinna 34 år. Okänd pojke 5 år. Två stenar tätt, tätt tillsammans med samma text. Okänt spädbarn, flicka. Tre månader.

Att passera en vanlig grekisk ortodox kyrkogård är att titta in i ett blomsterhav, där gravmonumenten är överdådiga, med en bild av den avlidna, ofta ett skåp under för helgonbilder som byts vartefter helgdagarna avlöser varandra. Anhöriga kan pyssla och vårda minnet av sina älskade döda.

Här bara en hög med jord och ibland inte ens ett namn. Som en kyrkogård från en krigsskådeplats.

Skillnaden mellan vi och dom slår som ett knytnävsslag i magen.

Europa är i krig och förvarar sina gränser. Mot de människor som flyr.

Såpbubblor

Varje dag påminner jag mig om att det är viktigt att tillåta sig att känna glädje. Varje ögonblick av lycka räknas och jag måste komma ihåg att det är så för alla, oavsett vad som kommer sedan. Ögonblicket har funnits där och går inte att sudda ut, även om skrattet övergår till gråt, glädjen till sorg, hoppet till uppgivenhet och maktlöshet.

Så små saker kan skänka glädje. Några volontärer blåser såpbubblor med barnen i färjekön och de kiknar av skratt och jagar efter bubblorna. De blåser och bubblorna spricker. De blåser och bubblorna flyger mot himlen i ett glänsande, dallrande moln. Upp och iväg i vinden. Mot himlen, mot friheten.

När politiken är grym och byråkratin hänsynslös är det viktigt att inte tappa hoppet. Jag ser färska filmklipp av en vän från gränskontrollen i Idomeni där slutkörda familjer med småbarn och gamla mormödrar avvisas med ett hårt stenansikte av vakterna. Ljuset i de hoppfulla ansikten jag möter i hamnen i Mytilene kommer snart att slockna, de glada skuttande barnen med händerna fulla av bananer, godis och ballonger från volontärerna kommer att bli allt stillsammare och kallare ju längre tiden går i väntan vid gränserna.

Jag måste påminna mig att det finns så många goda människor i världen. Också. Jag möter så mycket vänlighet och så mycket god vilja varje dag. Det är något särskilt med Lesbos. Den här ön har klarat att ta emot invasionen av människor på flykt utan att värja sig med hårdhet och våld. Tvärtom. Här säger man Refugees welcome fortfarande och menar det. Trots att turismen som varit en av öns stora inkomstkällor, nu mer eller mindre totalt upphört. Båtar med flyktingar har kommit till ön under tio års tid, har jag fått höra. Men det var för ett år sedan som den stora anstormningen kom.

Flera Lesbosbor och långtidsvolontärer har berättat för mig hur det var i september, då färjan inte gick på flera dagar. Som mest var det 30 000 flyktingar som var fast i Mytilene, en stad med knappt 20 000 invånare. En allmän toalett i hamnen.

” Man kunde känna stanken redan när man kom ner från bergen”, berättade min hyresvärdinna en av de första dagarna, när jag frågade om skillnaden mellan nu och då."I början fanns inte ens Moria, det var tält överallt, i hamnen,på gatorna.”

En av de första dagarna när jag var med och städade den långa stranden mellan Katja och Sankt George fick jag en förklaring till Lesbosbornas inställning av Mytilenebon Emanuel Kolios.

”Lesbos invånare känner sig skyldiga att hjälpa människor på flykt. Vi känner oss som flyktingar själva, alla har en bild av någon förfader som mördades i Turkiet 1922 ”, berättade han för mig medan vi släpade flytvästar och kasserade gummibåtar över den steniga stranden.

Den historiska händelsen med det grek-turkiska kriget då den grekiska befolkningen i Turkiet utsattes för folkmord har satt djupa och bestående spår på Lesbos. Här har befolkningen lärt av historien på riktigt, blivit ödmjuk och genom sina gener förstått att de som kommer över Egeiska havet kunde varit vi.

Jag stöter på Emanuel flera gånger, oftast på kvällarna med en kikare runt halsen, spanande efter båtarna. När han får veta att jag är journalist kan han inte låta bli att skicka ut ett meddelande.

” Ingen här bryr sig om nomineringen till fredspriset, inte fiskarna som offrat sitt arbete för att hjälpa flyktingarna ur vattnet, inte farmödrarna i norr som tagit hand om barnen. Det betyder ingenting, utom möjligtvis för Susan Sarandon ”, säger han med ett hest skratt. Han syftar på Hollywoodstjärnans besök och alla de filmklipp hon delat där hon sitter i en räddningsbåt på väg ut att möta flyktingbåtarna.

Nej, det här är verklighet och vardag på Lesbos. Nu känns det som att läget är hyfsat under kontroll. Här. Värre är det i Aten. Och läget där påverkar läget här. Allt är instabilt och under snabb förändring. Förra helgen var det krisvarning, då färjan bara skulle ta med sig mellan 300 och 500 passagerare per dag, för att Aten helt enkelt inte kunde ta emot fler. Organisationerna på Lesbos förberedde sig för system overload och kaos. Men invasionen uteblev och restriktionerna varade bara ett par dagar. Läget övergick till något slags normalitet.

Jag kan inte låta bli att tänka att flyktingarna nog kommer att ha sin bästa tid här på Lesbos. Här där det finns värme och omtanke. Förutom lägret som öppnades i fängelset Moria och som drivs av UNHCR finns nu flera oberoende läger som startats av NGO:s och totalt oberoende, ideella krafter. Volontärerna avlöser varandra och gör sitt bästa för att ingen ska behöva sakna något. På Better days for Moria, i folkmun kallad Afghan Hill, är stämningen alltid vänlig och ibland rent uppsluppen, trots att vi skrubbar och sanerar ganska snuskiga tält eller halkar omkring i leran efter regnet för att plocka sopor.

” Alla är så snälla här, good people”, ler en ung man som kommer från Pakistan. Han vill till Tyskland, där hans pappa väntar. De pakistanska männen är många på Afghan Hill och de har i stort sett ingen chans att få asyl, varken här i Grekland eller längre upp i Europa. Ändå ler de och vill att jag ska ta ett gruppfoto, som om de var på vilken normal resa som helst. Hoppet är verkligen det sista som överger människan.

Jag träffar så många människor och vi ler, hälsar och presenterar oss för varandra. Namnen passerar in och ut genom huvudet. Ansiktena och namnen är så många att allt blir en stor gröt och ingen förväntar sig att någon ska kunna minnas och koppla, varken volontärer eller flyktingar. Men vi gör vårt bästa för att behålla en känsla av civilisation och respekt. Och glädjen är stor när bekanta ansikten återkommer.

En kväll när vi plockar skräp i lägret blir vi kallade på av ett gäng unga tjejer som sitter på marken och tittar på. De undrar om vi behöver hjälp. ” Vi vill hjälpa till, vi tycker om att jobba,”säger de. De berättar att de är yazidis från norra Irak och att de hoppas komma till Tyskland. Vi jobbar tillsammans några timmar och jag tänker att det är så här det borde vara. Att vi arbetar ihop, låter människor behålla känslan av att vara behövda och delaktiga. Sysslolösheten är också en del av nedbrytandet, av att förlora sin identitet och självrespekt.

Några kvällar senare möter jag dem i matkön när jag hjälper till att dela ut soppa och bröd i hamnen. Ett så kärt återseende och leendena tar aldrig slut. De kommer tillbaka flera gånger, hänger runt och tjejen med bäst engelska småpratar med mig och käftar lite kaxigt med männen i kön. 

Jag blir så glad av mötet och försöker tillåta känslan att stanna kvar. Inte tänka på vad som kommer sedan. Just då var de på väg, fulla av hopp och tillförsikt. Just då kände vi glädje att återse varandra, bekräftelsen, gemenskapen. Även de ögonblicken måste få räknas.

Även om såpbubblorna spricker så har de svävat ett ögonblick mot himlen.

Paketresan till Paradiset

Natten till igår hade jag min första natt av sammanhängande sömn sedan jag kom hit. Jag vaknade och kände mig lite bakfull och overklig. Kafkamood. Unnade mig en förmiddag tillsammans med en nyfunnen vän i ruinerna vid slottet. Plockade späda, doftande vårblommor och tittade på havet. Kände mig nästan som en normal turist. Spenderade eftermiddagen i hamnen med att hjälpa till att dela ut gratis mat till resenärerna. Mötte människor på flykt men i ett tillstånd av hopp istället för utmattning och skräck. Värme, leenden och glädje.

Det är så mycket som håller en vaken. Oron för vad som händer därute på havet, maktlösheten, ilskan. Vi volontärer känner den alla. Ibland rinner det över och det enda en kan göra är att vika ner sig och hoppas att sömnen ska slå till, hårt och barmhärtigt.

Så när batteriet var totalt urladdat kom den då äntligen. Sömnen.

Jag skulle inte möta båtarna, det var inte en del av min plan. Jag visste ju att det var så många som ville dit, det är ju det tydligaste sättet en kan göra skillnad. Att bokstavligt talat se till så att de människor som satt sig i dessa dödsfällor som de överlastade båtarna är får komma iland på ett säkert sätt och bli välkomnade och omhändertagna. Jag lyssnade på de som sa att det var tillräckligt, till och med för många volontärer på stranden.

Men det finns grupper genom Whats app som koordinerar insatserna på stranden och ibland har det ekat tomt. Ibland har jag gett mig iväg till båtar där det har sagts att det var tillräckligt med volontärer och hittat gravida kvinnor som kommit haltande i mörkret och som ingen sett, småpojkar med avstängd blick och iskalla, blöta fötter hackande av köld och rädsla. Modersinstinkten har lett mig rätt och jag har känt att jag varit behövd.

Att sitta runt lägerelden vid utsiktspunkten Camp fire har också varit ett sätt att hålla oron under kontroll. När en ändå inte kan sova är det bättre att finnas där redo. Sällskapet runt lägerelden skiftar ständigt. Jag har haft så många bra nattliga samtal med så många fina människor från världens alla hörn att bara det har varit en stor tröst. När jag varit för trött att umgås har jag liftat ut till Katja beach och ”Blackie”. Han har inget riktigt namn och jag har hört honom kallas allt från Kåre till Flash. Gathunden som sover i skogen bakom och som alltid kommer springande på sina artroskrumma ben när han hör de människor han gillar.

Känslan av hans tunga huvud i mitt knä där vi sitter på klippkanten har varit av total samhörighet och trygghet. Sömnlösheten och oron skruvar upp alla känslor till maxläge. Blackie har gett mig tröst och lugn och en fullkomligt ologisk tilltro till att vår närvaro gör att människorna som befinner sig därute på havet är säkra. Dumt och barnsligt, men ibland är det svårt att agera vuxet och rationellt.

Jag har ingen övertro till min förmåga som livräddare och har absolut inget behov av att spela hjälte. Det finns team av professionella livräddare ute på de olika utsiktsposterna dygnet runt och det är de som är frontlinjen, de som ska gå i vattnet, dra in båtarna och hjälpa människorna av. De flesta livräddare jag mött är brandmän. Även de är volontärer som gör detta utifrån sin vilja att hjälpa och även om de i sin vardag hemma arbetar med att rädda liv och agera i krissituationer märks det att också de blivit djupt gripna av situationen här.

Politiken och businessen kring de människor vi försöker hjälpa och bemöta med mänsklighet och värme är hård, kall och brutal. Turkiet får betalt från EU, Nato ska bevaka vattnen, antalet resande från Mytilene till Atén begränsas. Människor skickas tillbaka från gränserna. 

Resan i gummibåt kostar mer än dubbelt så mycket som flyget och det är bara i reda pengar. Jag har hört allt från 1400 till 3000 euro eller dollar. Små barn reser för det mesta till halva priset. Om det är dåligt väder är det extrapris, ibland ner till 3-400. Då är det bara de mest desperata som ger sig ut på havet. Men pengarna är inte den största insatsen. Helt krasst sätter sig de flesta i båtarna med livet som insats. Få kan simma, flytvästarna som säljs är leksaker och även om märkena utanpå är de riktiga som Yamaha så är de till största delen faktiskt ankare gjorda av material som suger upp vatten och drar människor ner mot botten.

Jag har läst artiklar av svenska skrivbordsjournalister som hyllar människosmugglarna som ett slags frihetskämpar som hjälper människor att skaffa sig en bättre framtid. Inget kunde vara mer fel. Allt handlar om pengar. Resorna över Egeiska havet är en biljondollarindustri och jag har hört så många berättelser om smugglare som hotat dem som inte velat sätta sig i båtarna eftersom det som utlovats varit något helt annat än en gummibåt gjord för 15 personer som lastas med 60 eller 70. Tonåringar har fått huvudet nedtryckt under vattnet, män har haft pistoler riktade mot sina tinningar, ensamresande mödrar har blivit våldtagna. Där är era frihetskämpar. Riktiga hjältar.

Smugglarna reser sällan med över havet. De utser någon av passagerarna att styra båten, vilket ofta är en omöjlig uppgift eftersom rodret blivit manipulerat och låst så att båten ska gå rakt fram. Bensinen till motorn räcker oftast bara halvvägs över. Det nya är att de börjat späda den med vatten. När passagerarna tagit sig iland är de ofta uppjagade och antingen hysteriska eller i ett slags apatiskt tillstånd. Den man som kommer springande och kysser jorden och tackar Allah med tårarna rinnande efter kinderna är han som tvingats att vara kapten.

Vi möter smugglarnas medarbetare på vår sida av havet. De vakar också över att båtarna ska komma, men av helt andra orsaker. De vill åt motorerna och träplattorna som de är monterade på som ska tillbaka till maffian. Det har hänt att flera gäng dykt upp och börjat slåss om delarna innan flyktingarna ens hunnit av båten. Riktiga hjältar.

Jag har också hört av vänner som jobbar med att dela ut kläder i lägren att de ibland har problem med människor som är extremt kräsna och vill ha samma skjorta fast i grönt. Det finns en förklaring. Smugglarna har utlovat att de ska få mat och torra kläder när de kommer över till andra sidan. Det ingår i priset. Vi är alltså en del av deras paketresa.

Det svåraste med att vara här på Lesbos som volontär är inte att möta människorna som befinner sig på flykt. Jag kan hantera deras rädsla och oro, jag vet att jag kan lugna och trösta. Så många människor har kommit tillbaka till mig för att pussa och krama mig, säga thankyouthankyou eller shukran att jag blivit övertygad om att jag gör något rätt. Ögonblicken av samhörighet med dessa människor som jag möter för några minuter och förmodligen aldrig igen kommer jag att bära med mig som guldkorn i hjärtat för resten av livet.

Det som krockar i mig är att veta att vi som volontärer är en del av ett spel och att vi förmodligen är de vänligaste ansikten dessa människor som förlorat allt kommer att möta för en lång tid framöver. Många av dem har skuldsatt sig hos vänner och släktingar för livet för en bättre och säkrare framtid. Allt för att bli tillbakaskickade från gränserna. Tillbaka till ruta ett. Eller ruta minus ett.

Inhuman politik och organiserad kriminalitet. Sådant som jag inte rår över, men ofrivilligt ändå är en del av. Skammen av att vara europé, den som kan resa fritt och säkert under eget namn i passet, med flyg istället för gummibåt. Det känns så hopplöst ibland.

Men vi volontärer försöker trösta och lyfta varandra. Vi gör vad vi kan. Att mötas som medmänniskor är ändå det viktigaste vi människor kan ge varandra. Bortanför de politiska spelen och den kriminella biljondollarindustrin finns vi.

Människor. Till för att bära varandra. Nästa gång kan det vara vi som behöver deras hjälp.

Båtlaster av terrorister

Jag möter familjen Mohammed i hamnen i Mytilene. De har fyra barn, bröderna Abdunazaar, Mohammad, Sadaam och minstingen Sara, ett år. De reser tillsammans med två andra familjer, sammanlagt åtta barn och ett i magen. Ett spädbarn är bara några veckor gammalt. Kvinnorna är unga och oerhört vackra, liksom sina barn. Två av männen går med kryckor, en har förlorat en fot. De kommer från olika städer i Syrien men har flytt kriget tillsammans.

Abdunazaar har ett stort ärr i pannan som löper ner över kinden. Pappa Abdul-Ira lyfter på hans mössa och visar hur det fortsätter hela vägen över bakhuvudet. Han berättar att pojken blev påkörd i Turkiet och att familjen spenderat det mesta av de pengar de hade med sig på specialistsjukvård. Nu har de använt de sista pengarna på färjebiljetterna till Aten och har inte pengar kvar att äta för. Abdunazaar ler lite blygt mot mig när hans lillasyster Sara bestämt kommer fram till mig och börjar ”prata” på ettåringars vis. Hon söker min blick fast och tydligt och det är uppenbart att hon vill mig något. Hon tittar mot min väska och sedan tillbaka på mig och tjattrar på, om och om igen. Jag har en reflex utanpå väskan och tänker att det kanske är den hon är fascinerad av, som småbarn ofta blir hemma i Sverige. Jag lyfter upp reflexen så att hon ska se bättre, men hon har klart för sig vad hon vill. Innanför reflexen är en genomskinlig ficka på utsidan av väskan och i den sitter en vattenflaska. Sara ger upp på att försöka kommunicera med denna tröga främling och tultar med bestämda steg fram och plockar flaskan ur väskan. Abdunazaar och jag skrattar tillsammans och hjälper henne av med korken.

En av volontärerna går och köper pizzor till familjen och deras leenden och tacksägelser tar aldrig slut. Sara ställer sig med tydliga intentioner framför traven av kartonger. Hennes bestämda blick fastnar djupt inne i mig och jag hoppas så att hon ska få den chans i livet som hon förtjänar.

Jag har mött så många familjer på flykt nu, så många unga mammor som reser ensamma tillsammans med tre eller fyra barn, ofta med ett litet spädbarn bara någon vecka gammalt i ett noga invirat bylte på armen. Ibland är kvinnorna gravida och det händer att barn föds på havet, i tåg och i bussar där ingen medicinsk hjälp finns att få.

I mitt hemland Sverige har det varit förhöjt säkerhetsläge då en muslimsk man misstänktes förbereda ett terroristattentat. Hans bild och namn kablades ut i en nationell efterlysning. Det var den sista gnistan som behövdes för att tända terroristpaniken. Anklagelserna visade sig vara falska men nu är bilden etablerad. De som kommer för att söka asyl är farliga. Potentiella terrorister och våldtäktsmän. Skäggbarn som vill utnyttja systemet och dränera våra resurser.

Jag är inte naiv, jag vet att det händer. Att det nu, precis som i alla andra krig och krissituationer kan hända att krigsförbrytare och brutala, kriminella människosmugglare nästlar sig in bland oskyldiga människor som flyr för sitt liv. Att de som gör terrordåd kan se ut som vem som helst. Nästan.

Men ändå krockar mediepaniken med verkligheten jag mött på stränderna i Lesbos. Den som handlar om överlastade gummibåtar med ibland tjugo barn ihopklämda i mitten, sittande i vatten till midjan i ändlösa och fasansfulla timmar. Om båten skulle fyllas med vatten är de fångade, båten skulle slå igen om dem som en Venus flugfälla. Verkligheten jag mött är slutkörda mammor som försöker hålla ihop en splittrad familj på vägen mot den trygghet de hoppas finna i Europa.

Familjen Mohammed ler mot oss över pizzakartongerna och tar våra händer. Barnen börjar jaga varandra över asfalten i hamnen, Abdunazaar försöker som den ansvarsfulla storebror han är se till att livfulla Sara inte råkar illa ut. Familjerna håller sig tätt tillsammans, är varandras trygghet.

Tre familjer som alla blivit hårt prövade och har en lång väg kvar innan de kan andas ut och stänga dörren om sig i något som kan kallas ett hem. Om de någonsin kommer hela vägen fram. 

Jag hoppas Sara får behålla sin bestämda blick och framåtanda.

Hon och jag, hennes pappa som kunde varit min

Idag har jag varit här i tio dagar. Om två dagar är det nio månader sedan min pappa dog. Nio månader, lika lång tid som man bär ett barn. Det här med att tiden läker alla sår är bara delvis sant. Smärtan finns kvar, men mer som ett gulnat blåmärke, ett sånt som bara gör ont när man råkar komma åt det ur fel vinkel. 

Idag gjorde jag det.

Det var förstås helt oväntat och egentligen helt odramatiskt. Jag hade varit i hamnen och hjälpt till att dela ut mat till flyktingarna som var på väg till färjan. Flyktingarna. Hemma använde jag aldrig det ordet. Jag var noga med att säga och skriva människor på flykt, för det är ju det de är. Människor, inte  någon särskild, fristående företeelse. Här blir det så lätt the refugees när vi pratar om vad som ska göras. Och det är inte av distansering till dem, bara rent praktiskt. Vi är alla trötta nu. Ingen av oss sover sammanhängande mer än några timmar i taget.

Nattskiften stökar till dygnsrytmen förstås, men det gör också oron och maktlösheten. Det är ju så lite vi kan göra. Allt är lösningar för stunden. Tält åt människor som sover ute, filtar, ett mål mat på väg till färjan. Ett leende och en vänlig handtryckning. Aldrig har jag känt mig så handikappad med mina begränsade antal språk. Engelska, tyska, lite franska, några ord på italienska. Jag tror ändå att det betyder något att visa god vilja och säger Salaam men inte så mycket mer. Jag försöker möta så många blickar jag kan och ge ett leende, vi tecknar åt varandra och skrattar åt missförstånden.

Tio dagar har lärt mig mycket. Någonstans i allt det här overkliga har jag hittat en ny slags verklighet. Allt är avskalat, så mycket närmare. Så här är vi när vi bara är människor. Jag är inte här i någon officiell roll, har inget yrke att gömma mig bakom. Försöker hjälpa de som kommer i min väg, bära barn, väskor och vattenflaskor en bit på vägen. Får tack på språk jag inte förstår och varma, vackra leenden. När jag ser familjen med de tre små pojkarna som jag hjälpt få med sig sina matportioner till färjekön glatt skynda mot färjan svider det till i magen. De vet ju inte hur lång väg de har kvar. Att Europa ber Nato om hjälp för att lösa ”flyktingproblemet”. Jag har svårt att inte göra kopplingen till den slutgiltiga lösningen. Lösningen på Problemet.

Så på väg ut från hamnen händer det. Jag har ju nästan vant mig nu med att se alla de små barnen och deras utmattade mödrar, det har blivit en del av min vardag att göra små foliepaket av frusna barnafötter. Men rakt framför mig kommer något annat. En kvinna skjuter en rullstol framför sig. Mannen som sitter i är tunn och lite krokig, sitter ordentligt invirad i UNHCRs gråa tjocka filtar. Han fingrar på en vattenflaska i sitt knä, huvudet hänger snett åt sidan. Trött. 

Precis så som pappa satt de sista dagarna.

Kvinnan är i min ålder. Hon möter min blick och vi ler mot varandra. Hon har kontroll över sitt ekipage och rullar bestämt och ganska snabbt, så jag avstår från att erbjuda min hjälp. Vill inte att språkförbistringen ska göra så hon missar sin färja.

En dotter som rullar sin far mot vad de hoppas är en ljus framtid. Jag ser ömheten i hur hon försiktigt rättar till filten som fallit ner över hans axel och hoppas så att det är så det kommer att bli. Att hon kommer att kunna få fortsätta ta hand om sin gamla pappa med värme och ömhet, att hans sista dagar ska bli något annat än tröstlösa köer och kaos.

Kvinnans leende följer mig hem och blåmärket börjar värka. Min pappa fick somna in i trygghet på ett varmt sjukhus med all tänkbar omvårdnad. Han hade en hel stab av vårdpersonal som han skojade med in i det sista. Det gjorde ofattbart ont ändå när han dog. Jag kan inte i min vildaste fantasi föreställa mig hur det skulle vara att vara på flykt med sin gamla, sjuka far och inte veta var man ska sova nästa natt, hur man ska undkomma regn och kyla.

En krokig man i en rullstol som skjutsas av sin dotter. Det hade kunnat vara pappa och jag.

Armar som sträcks upp i tillit

För en vecka sedan satte jag mig på planet som skulle ta mig till Mytilene. Jag hade inte sovit natten innan. Oron och osäkerheten över vad jag skulle möta var för stor. En vecka senare är jag en annan. Jag har mött så mycket av allt att det är svårt att ta in. Det går inte att jämföra med något annat.

Svårast är onekligen att möta båtarna vid stranden. Den dubbla känslan av glädje som alla känner, volontärer och flyktingar tillsammans, när allt har gått bra. Tårarna som trycker på bakom ögonlocken när jag bär ett tunt barn i famnen som tillitsfullt lutar sitt huvud mot min axel och kramar mig hårt. En svag mamma haltande vid sidan. De ler mot mig när jag sätter barnet i mammans famn i bussen från UNHCR som ska ta dem till flyktinglägret. Det är så många som vill tacka mig hela tiden. Och jag skäms när de säger att vi är good people och planerar vart de ska vidare i Europa.

Jag vet att just vi som möter dem på Lesbos alla faktiskt är good people som vill dem väl, men sanningen är ju att de bara är i början på sin långa resa. De har överlevt den livsfarliga överfarten mellan Turkiet och Lesbos i en överlastad gummibåt sittande i vatten till midjan och tänker nog att det värsta är över. Vi applåderar dem när de anlöper stranden, hjälper dem att få av sig de blöta kläderna och få på sig torra. Fötterna först. Barnen behöver ofta byta upp till midjan för de har suttit i vatten länge. De sitter i mitten där vattnet samlas. Många vill kramas och pussas euforiskt. Så många thank you thank you på bruten engelska, matta men varma leenden, handtryckningar och blickar i djupaste samhörighet mellan oss människor som inte känner varandra. Men jag vet ju det de inte vet. Europa vill inte ha dem. Hur mycket än vi som möter dem känner för dem och vill dem väl så är det ju inte så att resten av Europa är en öppen famn. Det är det som känns så svårt.

Jag vet hur fördomarna ser ut, allt prat om lycksökare och skäggbarn. Sanningen är förstås alltid på flera plan, men jag har på bara några dagar mött så många mammor som reser ensamma med tre eller fyra barn, så många småttingar, till och med spädbarn.

Jag är mamma själv och det är den absolut viktigaste och starkaste upplevelsen som format mig mest genom livet. Känslan av samhörighet jag får när jag möter blicken på den slitna mamman som mitt i allt kaos lugnar sitt barn med ett hyssjande mama mama och vi ler mot varandra. Vi håller oss så nära varandra som det går för att mamman som knappt kan gå ska slippa bära sitt barn. Tilliten i de uppsträckta armarna, känslan av förtroende när en mamma som just överlevt många fasansfulla timmar i en gummibåt överlämnar det dyrbaraste hon har till mig är överväldigande.

Jag gråter hemma när jag tänker på vad de överlevt och ska igenom. Ibland måste vi volontärer gå åt sidan efter att bussen åkt. Vi snörvlar lite och kramar varandra. För vi vet ju det de glada händerna som vinkar åt oss från bussen inte vet. Refugees not welcome anymore.

Dropparna som gör havet

Ryggsäcken är packad och en extra väska är fyllt med räddningsfiltar. Imorgon i gryningen går planet som ska ta oss till Lesbos. Jag ser på den blå väskan med det guldfärgade innehållet. 128 räddningsfiltar som kan vara skillnaden mellan liv och död för en nedkyld människa.
Mer än guld värt. Bakom varje filt en god tanke från någon av mina vänner. Det är också mer än guld värt. För det är faktiskt vi som är motvikten mot hopplösheten, hatet och rädslan. Vi som inte böjer oss för cynismen och likgiltigheten. Att ge är motsatsen till att ta och jag tänker aldrig lyssna på de som fnyser och säger att det vi ger ändå inte räcker.
Självklart kommer det aldrig att räcka, så länge det finns krig, maktmissbruk och orättvisor. Men alternativet till att inte dela med sig av det en förmår är att tyna bort inombords. Och för just den människa som får en filt när den som mest behövs så gör den all skillnad i världen.
Jag hann knappt andas om att jag kunde köpa in räddningsfiltar om någon ville vara med, så svämmade mitt Swish över. Många fina, varma hälsningar kom med på köpet.
Det betyder så mycket att ni finns, kära vänner. I dagar som dessa när svartklädda män tar över gator och torg, måste omtanken och medmänskligheten som finns också lyftas för att vi inte ska gå under och kvävas av vanmakt.
128 filtar är bokstavligt talat en droppe i havet. Men havet består av droppar och utan dem, bara torka.
Imorgon Alla hjärtans dag. Avresedatumet valt med omsorg. Jag reser med våra guldfärgade filtar och goda tankar för att göra skillnad. För 128 människor. 128 liv.
Droppar av medmänsklighet kan också göra ett hav.

Våra barn och andras ungar

Göra skillnad. Kombinationen av ord rymmer varandras motsatser. Ljus och mörker. Solidaritet och åtskillnad.

Att göra skillnad är drivkraften bakom kanske åtminstone två tredjedelar av de som söker sig till journalistyrket trots en minst sagt obefintlig trygghet på arbetsmarknaden. Att göra skillnad är att avslöja orättvisorna, att höja den svaga rösten som ingen hör eller anser sig behöva lyssna på. Det är att klä av maktmissbruket ända in på den tomma retoriken, att vara den som ställer den dumma frågan som alla Kejsare tror att ingen vågar fråga och som visar att hen faktiskt är naken. Att göra skillnad är att ge den lilla människan rätt mot den stora maskinen.

Men att göra skillnad kan också betyda något helt annat. Göra skillnad mellan dig och mig, vi och dom. Mellan vi som har och dom som inte har. Rätten till ett land. Rätten till trygghet, värme, mat. Rätten till att ha en familj och att bo tillsammans med den. Göra skillnad mellan oss här och dom där. Och se till att stängslet som skiljer oss åt är högt och vasst. Göra skillnad mellan vårt rätt och deras fel. Det har blivit den allt vanligare betydelsen.

Smekmånaden är definitivt över nu. Den som började med ett drunknat barn till frukosten. Den som gav hopp om ett nytt sätt att tänka, en ny gränsöverskridande empati och omtanke. Smekmånaden var i ärlighetens namn i alla fall flera och spände över generationerna. Engagemanget var stort och varmt. Klädinsamlingarna sprängde containrarna, barnen sjöng så hjärtan och insamlingsbössor svämmade över, yrkesmänniskor skänkte sin dagslön. Vi ville ju så gärna dela med oss.

Vad hände? Det blev jul. Gemenskapens och generositetens högtid. I Sverige slog julhandeln rekord igen och årets julklapp blev en robotdammsugare.

Det här med att leva i en global värld känns i ärlighetens namn väldigt godtyckligt. Jag tänker att ska vi här i den trygga delen av världen ha rätt att få allt från alla, så borde vi väl rimligtvis också kunna ge något tillbaka. Vi vill ju så gärna flyga koldioxidkräkande flygplan till solsemestern, köpa den billiga elektroniken som tillverkats i en sweatshop, ha den smarta telefonen som skickar ner barnen i koboltgruvorna. Allt till ett underpris som vi skattar oss lyckliga över. Because we´re worth it. Är vi verkligen det? Priset vi betalar för våra billiga vitvaror från Kina är inte en promille av vad kineserna betalar. De får betala med sina liv för de förgiftade vattendragen i lång, lång tid framöver.

Jag har så svårt att förstå det här. Vad är det som gör att vi är så värda att bara få det göttaste? Samtidigt som vi förfasar oss över kolonialismen. Tänk så det var! Hur kunde de? Bara roffa åt sig!

Den här hösten har varit omtumlande. Det gick så fort från att jag stod där på Medborgarplatsen i ösregnet och hörde Stefan Löfvén tala om solidaritet på Refugees welcome- manifestationen i september till att Sverige helt plötsligt hade EU:s stramaste invandringspolitik i november. Och medierna som skapade begreppet flyktingkatastrof har piskat på och tagit katastrofen från att handla om dem som lever i den till oss som är rädda för att betala för deras säkerhet. Hur mycket invandring tål Sverige? När måste vi höja skatten? Två kronor per hundralapp minsann! När, när!?

Vad hände med att göra skillnad?

Vid årsskiftet gjorde SVT som sedvanligt en sammanfattning av årets nyheter. Inför den sändes en trailer som introducerades av det vackra nyhetsankaret med den rödmålade munnen. I glättig ton och med ett groteskt Jokerleende klämde hon ur sig något käckt om året som gått samtidigt som bilderna av lille Alan Kurdi liggandes framstupa med kinden i vattenbrynet på stranden började rulla. Det var helt bisarrt. Gott nytt år.

Göra skillnad. Vi och dom. När någonsin exponerades ett dött svenskt barn på det sättet i medierna? Lille Alan är inte heller det enda barn som drunknat i Medelhavet. Det händer fortfarande, tjugo barn  förra veckan. Någons döttrar och söner. En hel skolklass till antalet. Idag sjönk ytterligare en båt bara 50 meter från stranden och minst 35 personer dog varav många barn.

Nu slår barnombudsmän i EU larm om de flyende barnens situation.
De drunknar, dör av hypotermi och fryser ihjäl i flyktingläger där det saknas värme. I de kaotiska situationerna vid gränserna riskerar de att skiljas från sina föräldrar och utsättas för sexuellt utnyttjande och människohandel. Och allt fler barn befinner sig på flykt. En av konsekvenserna av den begränsade anhöriginvandringen är att fler familjer nu ger sig ut tillsammans. Föräldrar väljer att ta med sina barn direkt på den livsfarliga resan mot ett osäkert mål framför att riskera att leva åtskilda resten av livet. De reser tillsammans mot mål som inte längre vill veta av dem.

Göra skillnad. Våra barn och andras ungar.

Om två veckor reser jag till Lesbos. Jag vill försöka göra skillnad för åtminstone någon.

Vara handen som sträcks ut, famnen som tröstar - om så bara tillfälligt. Jag har inga illusioner om att kunna vara någon hjälte, men jag tänker att det behövs rediga morsor också. Skulle gärna vara Sergeant Ripley, men är nog mera Muminmamman. Med en rejält stor väska.

Ingen kan göra allt men alla kan göra något.

Jag kan hacka löken till de tusen portionerna mat som varje dag behövs till flyktinglägret Moria och rensa stränderna från kasserade flytvästar och spräckta gummibåtar så det överhuvudtaget går att vada iland. Jag kan gräva trädgårdslandet för grönsakerna som ska odlas och sjunga milda vaggsånger för barn som blivit rädda för sin egen kudde. Jag kan vara en utvilad resurs för de öbor som kämpat i över ett år för att försöka hjälpa de nödställda som spolats upp på deras stränder.

Flygbiljetten är betald och jag har fått kontakt med en organisation på plats som hälsar mig välkommen. Jag längtar och bävar. Vill av hela hjärtat göra något för att denna kaotiska situation ska bli lite bättre. Men är också rädd. Rädd att inte räcka till, rädd för att jag ska få se och höra för mycket av det allra svåraste. Jag har dock valt organisation med omsorg. Valt att ta del av ett sammanhang som arbetar långsiktigt, som värnar de svagaste och jobbar för och genom gemenskap och glädje. De som lagar maten till det stora flyktinglägret och gör vindskydd av de återvunna gummibåtarna. De som leker med barnen och lyssnar på dem som lider av posttraumatisk stress.

Kanske är det fegt att inte välja det stora flyktinglägret Moria, men jag tror att man måste värna sig själv för att kunna hjälpa andra. Den sterila miljön, kaoset och det faktum att det faktiskt är ett gammalt fängelse, komplett med taggtrådsstängsel på murarna är inte en plats som jag tror att jag skulle klara av i en månad.

Min tanke med den här bloggen är att skriva om det jag ser, hör och upplever när jag tar del av det akutläge som blivit vardag på Lesbos. Jag vet inte om det kommer att bli så. Kanske kommer jag inte att skriva en enda rad när jag är på plats. Kanske kommer jag vara för trött, kanske kommer orden inte att räcka till. Vi får se. Men jag tror på kraften i ögonvittnesskildringar, så jag ska verkligen försöka. Göra skillnad. Genom handling och ord. Och räcker kraften bara till det första så blir det så. När det handlar om liv och död är det faktiskt ändå inte tanken som räknas.