Nummer på en gravsten

Vi pratar om apartheid med avsky och förvåning, men varje dag på Lesvos blir jag påmind om att det fortfarande görs stor skillnad på vi och dom. Vi som har möjlighet att resa under eget namn och födelsenation över hela världen och de som stoppas vid gränserna för att de fötts på fel ställe. Jag vet ju hur snacket går om ”borttappade pass” i Sverige och föraktet för de som gör vad de kan för att få stanna i Europa. Men det pratet är lätt att glömma när en är bland likasinnade, bland människor som alla ser människan bortom nationaliteten eller etniciteten. 

I de oberoende organisationernas läger umgås volontärer och flyktingar runt lägereldarna, människor med olika bakgrunder och kunskaper gör sitt yttersta för att skapa någon form av hemkänsla bland tält och bajamajor. På ett ytligt plan kan Better days for Moria vid Afghan hill ibland framstå som vilket festivalområde som helst, där människor hänger runt och pratar och äter i grupper.

Men det är ju inte det. Småpratet rör sig oftast om de senaste nyheterna om gränserna mot norr. Skratten som hörs är oftast från de nyss anlända, de som fortfarande har hopp. Lyckan över att ha klarat sig över Egeiska havet, tron på en ljusare framtid i Europa. Visst skämtas det och skrattas, det vardagliga småpratet mellan volontärer och människor på flykt fyller fler funktioner än information. Vi är ju alla människor som behöver lätta på trycket och hålla humöret uppe i en absurd och nervpåfrestande situation.

För hur mycket vi än försöker skapa gemenskap så går det inte att bortse från den krassa verkligheten. Vi är inte jämlika, så många av de mänskliga rättigheterna skymfas dagligen. Och nu har EU satt ytterligare en spik i kistan som ska begrava de sista resterna.

Människor dör fortfarande på Egeiska havet, trots att Lesvos borgmästare erbjudit sig att köra en färja över för att de ska slippa sätta sig i en gummibåt. Det politiska spelet kring ”flyktingkrisen” är högt, allianserna oheliga. Men att Nato sätts in för att stoppa människosmugglarna är retorik och rävspel på hög nivå. Ville EU bara stoppa människosmugglarna hade det varit lätt, bara att skapa en laglig väg att fly, genom en färja eller ett flyg. För mig är budskapet ganska tydligt. Det ska vara så svårt som möjligt att ta sig in i Europa. Ju svårare desto bättre, om fler dör på vägen är det inte så många som kommer in. Människor som siffror i statistiken, inte som individer som kan tillföra något till våra rika, kalla samhällen.

Häromdagen besökte jag den muslimska kyrkogården utanför Katos Tritos. En del av ett vanligt fält mellan olivlundarna, där gravarna var högar av jord. Många av gravstenarna bar ordet agnostos. Okänd. Okänd man 20 år. Okänd kvinna 34 år. Okänd pojke 5 år. Två stenar tätt, tätt tillsammans med samma text. Okänt spädbarn, flicka. Tre månader.

Att passera en vanlig grekisk ortodox kyrkogård är att titta in i ett blomsterhav, där gravmonumenten är överdådiga, med en bild av den avlidna, ofta ett skåp under för helgonbilder som byts vartefter helgdagarna avlöser varandra. Anhöriga kan pyssla och vårda minnet av sina älskade döda.

Här bara en hög med jord och ibland inte ens ett namn. Som en kyrkogård från en krigsskådeplats.

Skillnaden mellan vi och dom slår som ett knytnävsslag i magen.

Europa är i krig och förvarar sina gränser. Mot de människor som flyr.