Paketresan till Paradiset

Natten till igår hade jag min första natt av sammanhängande sömn sedan jag kom hit. Jag vaknade och kände mig lite bakfull och overklig. Kafkamood. Unnade mig en förmiddag tillsammans med en nyfunnen vän i ruinerna vid slottet. Plockade späda, doftande vårblommor och tittade på havet. Kände mig nästan som en normal turist. Spenderade eftermiddagen i hamnen med att hjälpa till att dela ut gratis mat till resenärerna. Mötte människor på flykt men i ett tillstånd av hopp istället för utmattning och skräck. Värme, leenden och glädje.

Det är så mycket som håller en vaken. Oron för vad som händer därute på havet, maktlösheten, ilskan. Vi volontärer känner den alla. Ibland rinner det över och det enda en kan göra är att vika ner sig och hoppas att sömnen ska slå till, hårt och barmhärtigt.

Så när batteriet var totalt urladdat kom den då äntligen. Sömnen.

Jag skulle inte möta båtarna, det var inte en del av min plan. Jag visste ju att det var så många som ville dit, det är ju det tydligaste sättet en kan göra skillnad. Att bokstavligt talat se till så att de människor som satt sig i dessa dödsfällor som de överlastade båtarna är får komma iland på ett säkert sätt och bli välkomnade och omhändertagna. Jag lyssnade på de som sa att det var tillräckligt, till och med för många volontärer på stranden.

Men det finns grupper genom Whats app som koordinerar insatserna på stranden och ibland har det ekat tomt. Ibland har jag gett mig iväg till båtar där det har sagts att det var tillräckligt med volontärer och hittat gravida kvinnor som kommit haltande i mörkret och som ingen sett, småpojkar med avstängd blick och iskalla, blöta fötter hackande av köld och rädsla. Modersinstinkten har lett mig rätt och jag har känt att jag varit behövd.

Att sitta runt lägerelden vid utsiktspunkten Camp fire har också varit ett sätt att hålla oron under kontroll. När en ändå inte kan sova är det bättre att finnas där redo. Sällskapet runt lägerelden skiftar ständigt. Jag har haft så många bra nattliga samtal med så många fina människor från världens alla hörn att bara det har varit en stor tröst. När jag varit för trött att umgås har jag liftat ut till Katja beach och ”Blackie”. Han har inget riktigt namn och jag har hört honom kallas allt från Kåre till Flash. Gathunden som sover i skogen bakom och som alltid kommer springande på sina artroskrumma ben när han hör de människor han gillar.

Känslan av hans tunga huvud i mitt knä där vi sitter på klippkanten har varit av total samhörighet och trygghet. Sömnlösheten och oron skruvar upp alla känslor till maxläge. Blackie har gett mig tröst och lugn och en fullkomligt ologisk tilltro till att vår närvaro gör att människorna som befinner sig därute på havet är säkra. Dumt och barnsligt, men ibland är det svårt att agera vuxet och rationellt.

Jag har ingen övertro till min förmåga som livräddare och har absolut inget behov av att spela hjälte. Det finns team av professionella livräddare ute på de olika utsiktsposterna dygnet runt och det är de som är frontlinjen, de som ska gå i vattnet, dra in båtarna och hjälpa människorna av. De flesta livräddare jag mött är brandmän. Även de är volontärer som gör detta utifrån sin vilja att hjälpa och även om de i sin vardag hemma arbetar med att rädda liv och agera i krissituationer märks det att också de blivit djupt gripna av situationen här.

Politiken och businessen kring de människor vi försöker hjälpa och bemöta med mänsklighet och värme är hård, kall och brutal. Turkiet får betalt från EU, Nato ska bevaka vattnen, antalet resande från Mytilene till Atén begränsas. Människor skickas tillbaka från gränserna. 

Resan i gummibåt kostar mer än dubbelt så mycket som flyget och det är bara i reda pengar. Jag har hört allt från 1400 till 3000 euro eller dollar. Små barn reser för det mesta till halva priset. Om det är dåligt väder är det extrapris, ibland ner till 3-400. Då är det bara de mest desperata som ger sig ut på havet. Men pengarna är inte den största insatsen. Helt krasst sätter sig de flesta i båtarna med livet som insats. Få kan simma, flytvästarna som säljs är leksaker och även om märkena utanpå är de riktiga som Yamaha så är de till största delen faktiskt ankare gjorda av material som suger upp vatten och drar människor ner mot botten.

Jag har läst artiklar av svenska skrivbordsjournalister som hyllar människosmugglarna som ett slags frihetskämpar som hjälper människor att skaffa sig en bättre framtid. Inget kunde vara mer fel. Allt handlar om pengar. Resorna över Egeiska havet är en biljondollarindustri och jag har hört så många berättelser om smugglare som hotat dem som inte velat sätta sig i båtarna eftersom det som utlovats varit något helt annat än en gummibåt gjord för 15 personer som lastas med 60 eller 70. Tonåringar har fått huvudet nedtryckt under vattnet, män har haft pistoler riktade mot sina tinningar, ensamresande mödrar har blivit våldtagna. Där är era frihetskämpar. Riktiga hjältar.

Smugglarna reser sällan med över havet. De utser någon av passagerarna att styra båten, vilket ofta är en omöjlig uppgift eftersom rodret blivit manipulerat och låst så att båten ska gå rakt fram. Bensinen till motorn räcker oftast bara halvvägs över. Det nya är att de börjat späda den med vatten. När passagerarna tagit sig iland är de ofta uppjagade och antingen hysteriska eller i ett slags apatiskt tillstånd. Den man som kommer springande och kysser jorden och tackar Allah med tårarna rinnande efter kinderna är han som tvingats att vara kapten.

Vi möter smugglarnas medarbetare på vår sida av havet. De vakar också över att båtarna ska komma, men av helt andra orsaker. De vill åt motorerna och träplattorna som de är monterade på som ska tillbaka till maffian. Det har hänt att flera gäng dykt upp och börjat slåss om delarna innan flyktingarna ens hunnit av båten. Riktiga hjältar.

Jag har också hört av vänner som jobbar med att dela ut kläder i lägren att de ibland har problem med människor som är extremt kräsna och vill ha samma skjorta fast i grönt. Det finns en förklaring. Smugglarna har utlovat att de ska få mat och torra kläder när de kommer över till andra sidan. Det ingår i priset. Vi är alltså en del av deras paketresa.

Det svåraste med att vara här på Lesbos som volontär är inte att möta människorna som befinner sig på flykt. Jag kan hantera deras rädsla och oro, jag vet att jag kan lugna och trösta. Så många människor har kommit tillbaka till mig för att pussa och krama mig, säga thankyouthankyou eller shukran att jag blivit övertygad om att jag gör något rätt. Ögonblicken av samhörighet med dessa människor som jag möter för några minuter och förmodligen aldrig igen kommer jag att bära med mig som guldkorn i hjärtat för resten av livet.

Det som krockar i mig är att veta att vi som volontärer är en del av ett spel och att vi förmodligen är de vänligaste ansikten dessa människor som förlorat allt kommer att möta för en lång tid framöver. Många av dem har skuldsatt sig hos vänner och släktingar för livet för en bättre och säkrare framtid. Allt för att bli tillbakaskickade från gränserna. Tillbaka till ruta ett. Eller ruta minus ett.

Inhuman politik och organiserad kriminalitet. Sådant som jag inte rår över, men ofrivilligt ändå är en del av. Skammen av att vara europé, den som kan resa fritt och säkert under eget namn i passet, med flyg istället för gummibåt. Det känns så hopplöst ibland.

Men vi volontärer försöker trösta och lyfta varandra. Vi gör vad vi kan. Att mötas som medmänniskor är ändå det viktigaste vi människor kan ge varandra. Bortanför de politiska spelen och den kriminella biljondollarindustrin finns vi.

Människor. Till för att bära varandra. Nästa gång kan det vara vi som behöver deras hjälp.