Vi ses på stranden

Idag är det en vecka sedan jag lämnade Lesbos. Vissa saker kommer aldrig att bli detsamma. Frasen ” vi ses på stranden” betyder något helt annat för mig nu. Regnet som piskar mot fönsterrutan är inte mysigt längre, utan väcker bara tankar på lera och blöta, läckande tält.

Min jacka luktar fortfarande rök efter nätterna vid Camp fire. Jag vill inte tvätta den. Lukten påminner mig om att jag varit där. Även om jag inte lyckats uppnå någon varaktig skillnad så var det ett ställningstagande. Volontärer som hjälper flyktingar i land balanserar på kanten till vad som är lagligt. Olagliga människor. Olagliga liv.

Vi höll oss till spelets regler för att undvika konfrontationer med kustbevakningen, Frontex och de lokala poliser som alltmer frekvent kom till stränderna. Vi fick inte signalera med ljus över havet i mörkret för att visa var det var säkert att gå i land. Det är att locka till sig flyktingar, människosmuggling. Men ingen kan anklagas för att fota med blixt, som en listig vän konstaterade. Jag har många bilder på ett kolsvart hav i min mobil.

I fredags spikade EU igen kistlocket kring hoppet för de människor som flyr från Turkiet över Egeiska havet för att ta sig till Europa. Idag ska järnridån fällas ner och de ”illegala migranter” som ändå lyckas ta sig över ska skickas tillbaka till Turkiet. Sedan ska det ske människohandel med syrier mellan EU och Turkiet, liv ska kvittas över gränserna.

Det känns väldigt märkligt alltsammans. Framförallt att EU som tidigare varit kritiska mot bristen på mänskliga rättigheter i Turkiet nu plötsligt betalar samma land för att ”ta hand om” flyktingar. Jag bävar för hur. I UD:s rapport från 2011 upprättad i samband med Turkiets ansökan om inträde står bland annat att Turkiet har en tendens att skydda staten istället för individen för övergrepp och att det finns uppgifter som tyder på misshandel och tortyr i samband med gripanden. Långa häktningstider förekommer för att avskräcka. Allt är nu glömt och förlåtet. Turkiet ska få i första hand 3 miljarder euro av EU för att Europa ska slippa ta emot fler flyktingar.

Jag är hemma i Sverige nu men kan inte släppa tankarna på de människor som befinner sig på flykt och som så hoppas och längtar efter ett tryggt liv och en framtid i Europa. Genom Whats App följer jag hur volontärer som är kvar på Lesbos förbereder sig för att ön ska tömmas på flyktingar. Främsta rådet för att kunna hjälpa flyktingar att få asyl är att dokumentera skador som visar på tortyr i hemlandet. Så långt har det alltså gått. Glöm vanliga humanitära skäl och anhöriginvandring. I morse blev volontärerna utkörda ur camp Moria. Militär och polis ska nu ta över helt. Jag har svårt att tänka mig att de bryr sig om att tillhandahålla babylotion och bindor till kvinnor som helst får dessa insmusslade emellan mer oskamliga varor. The human touch.

Sju av tio svenskar tycker att den nya flyktingpolitiken är ett steg i rätt riktning. Jag skäms över att ha samma nationalitet som dem i mitt pass. Det verkar som att Sverige och sjuttio procent av svenskarna har haft det alldeles för bra alldeles för länge för att kunna sätta sig in i hur det är att vara utsatt för en galen regim och mista allt. Att få sitt hus utbombat eller sina syskon mördade av daesh. Att bli satt i husarrest för att ha blottat sitt hår. Att bli hotad till livet för att ha en pojkvän som tillhör fel religion. När jag har försökt förklara den typen av svensk inställning för volontärer från andra länder har jag kallat dem safetysjunkies. De som har allt och kniphåller fast i det av rädsla för att förlora något som de egentligen inte behöver. Min erfarenhet är att det är de som har minst som delar med sig mest. Att veta hur det känns att vara riktigt kall och hungrig är erfarenheter som förändrar.

Jag har mött människor på Lesvos som etsat sig fast i mig. Ibland bara helt korta möten, ibland långa knaggliga samtal med många missförstånd och leenden. Vissa människor så hjälplösa att det skär i hjärtat. En av dem en kvinna med allvarliga spasmer och någon form av utvecklingsstörning som satt barfota på en av UNHCRs filtar. Trots sina svårigheter att tala lyckades hon få fram thankyouthankyou när jag hjälpte henne att få på ett par torra strumpor. Jag minns hur hon kämpade för att hålla kvar i de varma stövlar hon fick med sig upp på bussen, att vi var tre som bar henne dit. Hur ska det gå för henne nu?

Jag har varit förskonad från det värsta. Inga små barn har dött i min famn, ingen i de båtar jag välkomnat har varit allvarligt skadad. En av de värsta landningarna jag var med om skedde i mörkret. Många av flyktingarna grät och skrek när de tog sig av båten. En kvinna låg utsträckt, stilla, med slutna ögon, en annan kvinna bakom hysteriskt gråtande med en lika hysteriskt gråtande liten pojke i famnen. Jag trodde först att kvinnan var död. Men människans förmåga att återhämta sig är enorm. Och ibland är en öppen famn även om den tillhör en främling det som behövs. Stadiga armar och en lugnande röst kan göra underverk, även om språket inte är det rätta.

Pojken och kvinnan lugnade sig efter en stund och kvinnan på filten kunde sätta sig upp. Bussen från UNHCR dröjde och vi fick en timme tillsammans. På blandade språk och med många tecken fick jag veta att den gråtande kvinnan hette Shala och var syster till den återuppståndna och att pojken var systerns son. Hon presenterade sin dotter för mig, som fnissade lite generat på tonåringars vis. Shala kretsade runt mig när jag hjälpte andra kramade, min axel, kysste mig på kinden. Till slut förstod jag vad hon ville när dottern puttades fram med mobilkameran. ” Shala-Yvonne-friend”. Alla var glada när de klev på bussen och det kändes fint att ha kunnat hjälpa till att vända stämningen från skräck till skratt. Men efteråt känslan av otillräcklighet. Var är de nu, Shala, hennes dotter, syster och systerson? Har de fastnat i leran i Idomeni?

Värst är situationen för de som kom idag. Nu när beslutet är fattat ska de skickas tillbaka.

Här sitter jag i Sverige och tittar på mitt pass. Det bär texten Europeiska Unionen Sverige. Bredvid ligger hundens. Blått med en ring av stjärnor. För jag åkte inte ensam hem, med mig följde en hund som sökte mitt sällskap under långa vaknätter vid Katjas klippor. Det var förvånansvärt lätt att importera en hund. Några sprutor och så var passet fixat. 

Jag tittar på den skrangliga hunden som sover gott i värmen vid elementet.

Tänk om det varit lika lätt att hjälpa en människa.