Better days are gone

Det går inte över. Allt det som verkade som en ond dröm bara fortsätter.

Det har gått så fort och varit så overkligt. För tre veckor sedan åkte jag ifrån Lesbos. En ö som då fungerade mer eller mindre som ett stort, öppet transitläger för flyktingar på väg från Turkiet mot de välbärgade delarna av Europa. Atmosfären på ön var varm och välkomnande. Människor på flykt bemöttes med medmänsklighet och generositet. Det var förstås redan då stramare i Moria, det officiella flyktinglägret där alla asylsökande måste registrera sig. Bara vissa utvalda frivilligorganisationer hade tillträde dit. Och de blev färre och färre.

Jag ville egentligen inte åka hem - ville göra mer, men åkte ändå. Och tröstade mig med att det fanns så många kvar. Ön var full av NGO:s och volontärer. Hjälpande händer och vakande ögon. Maskineriet som byggts upp av frivilligkrafter under så många månader skulle fortsätta rulla. Jag bara en liten kugge, en bland många

Det gick rykten förstås. Och EU hade sitt möte på gång med Turkiet. Men ändå. Jag behöll kontakten med vad som hände på ön genom volontärchattarna på Whats app och inlägg på Facebook av vänner som var kvar. Aktiviteten var fortsatt enorm, tonen allt annat än uppgiven. Så många som engagerade sig i allt från praktiskt omhändertagande till juridisk rådgivning. Storpolitiken skulle väl inte kunna krossa så mycket god vilja, agera inför så många ögon?

Men en vecka senare föll järnridån mitt i Egeiska havet. En gräns och ett klockslag sattes som visade sig vara förödande för de som fångades på fel sida. Därefter har det rullat på. Steg efter steg som inte borde ha kunnat tas av demokratiska länder som håller sig till internationell rätt har marcherats.

Frivilligorganisationer har skickats ut från ön. Läkare utan gränser valde själva att lämna Moria, eftersom de inte ville medverka i myndigheternas spel. 

I helgen meddelade eldsjälarna som drivit det alternativa lägret Better days for Moria att de packar ihop tälten nu. De tält som hyst så många hoppfulla på väg och även hundratals som aldrig hade en chans. De från Pakistan och Sri Lanka, från Iran och Marocko. Genom lägret har jag träffat människor från länder som saknar asylskäl, men haft all anledning att fly. En kväll bjöd min lägenhetssambo Maria som var tältansvarig på lägret hem Sima, en iransk kvinna som behövde få sova en natt i en säng och få en dusch inomhus. Hennes engelska var svag och min farsi obefintlig, men vi hittade varandra genom mina familjebilder på mobilen. Hon berättade om sin bror som var polis hur han hotat döda henne och hennes tonåriga son för att hon var tillsammans med en man av fel religion. Att hon blivit förhörd av polis för att en lock av håret stuckit fram under sjalen när hon körde bil. När Sima såg bilder på en av sina iranska vänner från demonstrationen i lägret på min mobil suckade hon förskräckt. BBC hade varit på plats, bilderna var spridda över världen. Nu kan han aldrig, aldrig åka tillbaka. Nu vet dom. Hon suckade tungt och skakade på huvudet. 

” I love Iran, but the president is crazy. Crazy.”

I lägret Better days for Moria fanns i alla fall en tillfällig respit, även för dem som hade noll procent med decimalkommas chans att få asyl i Europa. Några dagars eller veckors uppehälle. Inte direkt vila, mer väntan. Men ändå tryggare än gatan, medmänsklighet, människor utan uniformer som ville dem väl.

Nu har alltså olivlunden tömts. Men avslutningen skedde ljust, med ett bröllop mellan två volontärer som funnit varandra i lägret. Något fint och spirande i allt det hopplösa. Kärlek, trots allt.

Men besluten låter sig inte stoppas. Varken av medkänsla eller kärlek.

De beslut som så många nu sagt att Europa kommer att skämmas över om trettio år.

Och idag hände det alltså. Deportationen av de första flyktingarna tillbaka till Turkiet.

När börjar bandvagnarna rulla?