I nöd och lust

Kärlek är en stark kraft på gott och ont. Ibland kan den vara droppen som avgör om människor känner att de måste fly. Alia Hussami och Muhammad Haydary är ett ungt par från Kabul som kommer till Rowing Together för att hon är gravid och har epilepsi. På grund av stressen har hon haft flera anfall och de är oroliga för barnet och för att det inte finns akut hjälp i lägret om något händer.
- Det finns bara en läkare inuti lägret. När Alia fick krampanfall fick hon inte ens träffa läkaren, bara sjuksköterska. Eftersom hon är gravid får hon inte riktig epilepsi medicin så de gav henne bara värktabletter och sa att det skulle gå över. Jag var jätterädd och sa att de måste ringa ambulans, men de vägrade, berättar Muhammad.

Innan Alia kan få medicin måste hon genomgå hjärnröntgen. Den ska göras 17 januari. Under tiden lever Alia och Mohammed i ständig oro. Jag är rädd hela tiden. Det är farligt i lägret.

• Jag följer med Alia hela tiden,  till och med till toaletten. Det är också så smutsigt överallt,  fullt av bakterier, jag är rädd att hon ska bli sjuk och att barnet ska skadas.

Alia visar sitt finger. Det som började som ett litet rivsår är nu en stor varig krater.

Paret bjuder hem mig på te. De bor nu i en Isobox, en kontainerliknande modul,  tillsammans med tio andra människor från Afghanistan. Deras rum är som en hytt, med en våningssäng och ett hörn där de har sitt provisoriska lilla kök. En vattenkokare och en elektrisk kastrull.

• Maten vi får är oftast kall och vi kokar den alltid en gång till för säkerhets skull. I början gjorde vi inte det och då mådde vi illa, berättar Muhammad.

Maten är nästan alltid kyckling och ris och kön till utdelningen är lång.

• Vi köar nog tre timmar om dagen. Det värsta är att det alltid blir bråk. Ibland slåss dom med knivar och påkar, säger Muhammad.

Alia pratar inte engelska, men berättar genom sin man att hon är rädd väldigt ofta. Båda oroar sig dessutom för sina familjer, som finns kvar i Kabul. Alia visar ett foto på en ung man i sin mobil och börjar gråta. Mannen är hennes kusin som dog i en bombexplosion för några veckor sedan.

• Han studerade på universitetet och var i skolan när bomben exploderade. Runt trehundra människor skadades svårt eller dog direkt, säger Muhammad.

Varje gång jag får höra om bomber i Kabul slår hjärtat såhär hårt.

Han visar med handen.

När jag frågar varför de lämnade Kabul räknar de upp en lång lista. Bomberna förstås men också att kvinnor har det så svårt.

Inte ens när vi går tillsammans får Alia vara ifred.

Det är också väldigt svårt att få jobb. Alia är lärare, men berättar att man behöver betala för att ens få komma på anställningsintervju. Nu saknar hon sina elever och åter kommer tårarna. En av dem dog nyligen i en explosion.

Den avgörande orsaken till att de flydde är dock kärleken.

• Vi träffades genom ett språkcenter och blev kära, men våra föräldrar låter oss inte gifta oss. De vill välja någon som familjen känner,  berättar Muhammad.

Paret visar en bild från deras förlovningsfest. Alia har röd spetsklänning med släp och Muhammad en ljus kostym. Det är väldigt långt bort från leran i Moria.

Nu väntar de på den svarta stämpeln i passet som tillåter att de flyttar från lägret.

• Jag har hört om människor som bott här i ett eller två år. Vi vill bara härifrån. Det är så farligt och varje dag känns som ett år, säger Muhammad.

Lekhörnan och djungeln

Tillbaka på Lesbos .Det har gått nästan tre år sedan jag var här. Mycket är annorlunda nu. Då anlände tusentals människori gummibåt varje dygn,  men färjan till Aten gick också mer eller mindre dagligen . Lesbos var ett transitområde där flyktingarna mellanlandade max någon vecka innan de fortsatte ut i Europa . Nu kommer bara någon båt i veckan,  men de som kommer hit blir kvar. Moria som var till för registrering har nu blivit ett permanent "hem" för många i månader, till och med år. Lägret som skapades För tvåtusen människor hyser nu drygt niotusen.Många av dom är barn.

Och dom är precis som barn är mest. De vill leka och ha kontakt. Det bästa under min första dag i Moria var att bygga lego tillsammans med en kanske tvåårig pojke i Rowing Togethers lekhörna medan hans mamma blev undersökt. Vi hade roligt, pratade inte men hittade gemensamt ljudeffekter till när tornen rasade. När de skulle gå fick jag både puss och kram. Det sorgligaste var att se hur lägret utanför grindarna där Better days for Moria höll sådan ordning nu totalt har förfallit efter att organisationen försvann. 

Det kallas för the jungle. Här bygger människor sina hem av vad de hittar. Presenningar och lastpallar, plankor och grenar. 

En liten pojke sitter på huk vid vägkanten och leker med ett gammalt cigarettpaket. Alla tar helt enkelt det de kan få tag på för att skapa någon form av hem och lek.

Det här är de här små barnens verklighet. Det som formar dem. Europa 2018.

Akila Ahmed bjuder in mig i sitt hem . Det är skapat av presenningar och lastpallar. Inuti det står ett vanligt tält rest. Det sover de i på natten för att det blir så kallt.

Den enda värmekällan är en lampa som ligger på golvet med en plastback över för att inte filten som täcker det sovande barnet ska fatta eld.

- Det är otäckt och svårt att bo här. Jag hittar insekter, ormar och möss, säger Akila.

Den största oron är för barnen, Omidjan 5år och Arezo 2,5 år. Elektriciteten fungerar bara ibland berättar pappan Hassan Resa Ebrahimi .

- Det är så kallt. Vi är rädda att barnen ska bli sjuka av kylan, kanske dö. Det finns inte tillräckligt med läkare här.

Europa 2018.