Såpbubblor

Varje dag påminner jag mig om att det är viktigt att tillåta sig att känna glädje. Varje ögonblick av lycka räknas och jag måste komma ihåg att det är så för alla, oavsett vad som kommer sedan. Ögonblicket har funnits där och går inte att sudda ut, även om skrattet övergår till gråt, glädjen till sorg, hoppet till uppgivenhet och maktlöshet.

Så små saker kan skänka glädje. Några volontärer blåser såpbubblor med barnen i färjekön och de kiknar av skratt och jagar efter bubblorna. De blåser och bubblorna spricker. De blåser och bubblorna flyger mot himlen i ett glänsande, dallrande moln. Upp och iväg i vinden. Mot himlen, mot friheten.

När politiken är grym och byråkratin hänsynslös är det viktigt att inte tappa hoppet. Jag ser färska filmklipp av en vän från gränskontrollen i Idomeni där slutkörda familjer med småbarn och gamla mormödrar avvisas med ett hårt stenansikte av vakterna. Ljuset i de hoppfulla ansikten jag möter i hamnen i Mytilene kommer snart att slockna, de glada skuttande barnen med händerna fulla av bananer, godis och ballonger från volontärerna kommer att bli allt stillsammare och kallare ju längre tiden går i väntan vid gränserna.

Jag måste påminna mig att det finns så många goda människor i världen. Också. Jag möter så mycket vänlighet och så mycket god vilja varje dag. Det är något särskilt med Lesbos. Den här ön har klarat att ta emot invasionen av människor på flykt utan att värja sig med hårdhet och våld. Tvärtom. Här säger man Refugees welcome fortfarande och menar det. Trots att turismen som varit en av öns stora inkomstkällor, nu mer eller mindre totalt upphört. Båtar med flyktingar har kommit till ön under tio års tid, har jag fått höra. Men det var för ett år sedan som den stora anstormningen kom.

Flera Lesbosbor och långtidsvolontärer har berättat för mig hur det var i september, då färjan inte gick på flera dagar. Som mest var det 30 000 flyktingar som var fast i Mytilene, en stad med knappt 20 000 invånare. En allmän toalett i hamnen.

” Man kunde känna stanken redan när man kom ner från bergen”, berättade min hyresvärdinna en av de första dagarna, när jag frågade om skillnaden mellan nu och då."I början fanns inte ens Moria, det var tält överallt, i hamnen,på gatorna.”

En av de första dagarna när jag var med och städade den långa stranden mellan Katja och Sankt George fick jag en förklaring till Lesbosbornas inställning av Mytilenebon Emanuel Kolios.

”Lesbos invånare känner sig skyldiga att hjälpa människor på flykt. Vi känner oss som flyktingar själva, alla har en bild av någon förfader som mördades i Turkiet 1922 ”, berättade han för mig medan vi släpade flytvästar och kasserade gummibåtar över den steniga stranden.

Den historiska händelsen med det grek-turkiska kriget då den grekiska befolkningen i Turkiet utsattes för folkmord har satt djupa och bestående spår på Lesbos. Här har befolkningen lärt av historien på riktigt, blivit ödmjuk och genom sina gener förstått att de som kommer över Egeiska havet kunde varit vi.

Jag stöter på Emanuel flera gånger, oftast på kvällarna med en kikare runt halsen, spanande efter båtarna. När han får veta att jag är journalist kan han inte låta bli att skicka ut ett meddelande.

” Ingen här bryr sig om nomineringen till fredspriset, inte fiskarna som offrat sitt arbete för att hjälpa flyktingarna ur vattnet, inte farmödrarna i norr som tagit hand om barnen. Det betyder ingenting, utom möjligtvis för Susan Sarandon ”, säger han med ett hest skratt. Han syftar på Hollywoodstjärnans besök och alla de filmklipp hon delat där hon sitter i en räddningsbåt på väg ut att möta flyktingbåtarna.

Nej, det här är verklighet och vardag på Lesbos. Nu känns det som att läget är hyfsat under kontroll. Här. Värre är det i Aten. Och läget där påverkar läget här. Allt är instabilt och under snabb förändring. Förra helgen var det krisvarning, då färjan bara skulle ta med sig mellan 300 och 500 passagerare per dag, för att Aten helt enkelt inte kunde ta emot fler. Organisationerna på Lesbos förberedde sig för system overload och kaos. Men invasionen uteblev och restriktionerna varade bara ett par dagar. Läget övergick till något slags normalitet.

Jag kan inte låta bli att tänka att flyktingarna nog kommer att ha sin bästa tid här på Lesbos. Här där det finns värme och omtanke. Förutom lägret som öppnades i fängelset Moria och som drivs av UNHCR finns nu flera oberoende läger som startats av NGO:s och totalt oberoende, ideella krafter. Volontärerna avlöser varandra och gör sitt bästa för att ingen ska behöva sakna något. På Better days for Moria, i folkmun kallad Afghan Hill, är stämningen alltid vänlig och ibland rent uppsluppen, trots att vi skrubbar och sanerar ganska snuskiga tält eller halkar omkring i leran efter regnet för att plocka sopor.

” Alla är så snälla här, good people”, ler en ung man som kommer från Pakistan. Han vill till Tyskland, där hans pappa väntar. De pakistanska männen är många på Afghan Hill och de har i stort sett ingen chans att få asyl, varken här i Grekland eller längre upp i Europa. Ändå ler de och vill att jag ska ta ett gruppfoto, som om de var på vilken normal resa som helst. Hoppet är verkligen det sista som överger människan.

Jag träffar så många människor och vi ler, hälsar och presenterar oss för varandra. Namnen passerar in och ut genom huvudet. Ansiktena och namnen är så många att allt blir en stor gröt och ingen förväntar sig att någon ska kunna minnas och koppla, varken volontärer eller flyktingar. Men vi gör vårt bästa för att behålla en känsla av civilisation och respekt. Och glädjen är stor när bekanta ansikten återkommer.

En kväll när vi plockar skräp i lägret blir vi kallade på av ett gäng unga tjejer som sitter på marken och tittar på. De undrar om vi behöver hjälp. ” Vi vill hjälpa till, vi tycker om att jobba,”säger de. De berättar att de är yazidis från norra Irak och att de hoppas komma till Tyskland. Vi jobbar tillsammans några timmar och jag tänker att det är så här det borde vara. Att vi arbetar ihop, låter människor behålla känslan av att vara behövda och delaktiga. Sysslolösheten är också en del av nedbrytandet, av att förlora sin identitet och självrespekt.

Några kvällar senare möter jag dem i matkön när jag hjälper till att dela ut soppa och bröd i hamnen. Ett så kärt återseende och leendena tar aldrig slut. De kommer tillbaka flera gånger, hänger runt och tjejen med bäst engelska småpratar med mig och käftar lite kaxigt med männen i kön. 

Jag blir så glad av mötet och försöker tillåta känslan att stanna kvar. Inte tänka på vad som kommer sedan. Just då var de på väg, fulla av hopp och tillförsikt. Just då kände vi glädje att återse varandra, bekräftelsen, gemenskapen. Även de ögonblicken måste få räknas.

Även om såpbubblorna spricker så har de svävat ett ögonblick mot himlen.