Idag har jag varit här i tio dagar. Om
två dagar är det nio månader sedan min pappa dog. Nio månader,
lika lång tid som man bär ett barn. Det här med att tiden läker
alla sår är bara delvis sant. Smärtan finns kvar, men mer som ett
gulnat blåmärke, ett sånt som bara gör ont när man råkar komma
åt det ur fel vinkel.
Idag gjorde jag det.
Det var förstås helt oväntat och
egentligen helt odramatiskt. Jag hade varit i hamnen och hjälpt till
att dela ut mat till flyktingarna som var på väg till färjan.
Flyktingarna. Hemma använde jag aldrig det ordet. Jag var noga med
att säga och skriva människor på flykt, för det är ju det de är.
Människor, inte någon särskild, fristående företeelse. Här
blir det så lätt the refugees när vi pratar om vad som ska göras.
Och det är inte av distansering till dem, bara rent praktiskt. Vi är
alla trötta nu. Ingen av oss sover sammanhängande mer än några
timmar i taget.
Nattskiften stökar till dygnsrytmen
förstås, men det gör också oron och maktlösheten. Det är ju så
lite vi kan göra. Allt är lösningar för stunden. Tält åt
människor som sover ute, filtar, ett mål mat på väg till färjan.
Ett leende och en vänlig handtryckning. Aldrig har jag känt mig så
handikappad med mina begränsade antal språk. Engelska, tyska,
lite franska, några ord på italienska. Jag tror ändå att det
betyder något att visa god vilja och säger Salaam men inte så
mycket mer. Jag försöker möta så många blickar jag kan och ge
ett leende, vi tecknar åt varandra och skrattar åt missförstånden.
Tio dagar har lärt mig mycket.
Någonstans i allt det här overkliga har jag hittat en ny slags
verklighet. Allt är avskalat, så mycket närmare. Så här är vi
när vi bara är människor. Jag är inte här i någon officiell
roll, har inget yrke att gömma mig bakom. Försöker hjälpa de som
kommer i min väg, bära barn, väskor och vattenflaskor en bit på
vägen. Får tack på språk jag inte förstår och varma, vackra
leenden. När jag ser familjen med de tre små pojkarna som jag
hjälpt få med sig sina matportioner till färjekön glatt skynda
mot färjan svider det till i magen. De vet ju inte hur lång väg de
har kvar. Att Europa ber Nato om hjälp för att lösa
”flyktingproblemet”. Jag har svårt att inte göra kopplingen
till den slutgiltiga lösningen. Lösningen på Problemet.
Så på väg ut från hamnen händer
det. Jag har ju nästan vant mig nu med att se alla de små barnen
och deras utmattade mödrar, det har blivit en del av min vardag att
göra små foliepaket av frusna barnafötter. Men rakt framför mig
kommer något annat. En kvinna skjuter en rullstol framför sig. Mannen som
sitter i är tunn och lite krokig, sitter ordentligt invirad i UNHCRs
gråa tjocka filtar. Han fingrar på en vattenflaska i sitt knä,
huvudet hänger snett åt sidan. Trött.
Precis så som pappa satt de
sista dagarna.
Kvinnan är i min ålder. Hon möter
min blick och vi ler mot varandra. Hon har kontroll över sitt
ekipage och rullar bestämt och ganska snabbt, så jag avstår från
att erbjuda min hjälp. Vill inte att språkförbistringen ska göra
så hon missar sin färja.
En dotter som rullar sin far mot vad de
hoppas är en ljus framtid. Jag ser ömheten i hur hon försiktigt
rättar till filten som fallit ner över hans axel och hoppas så att
det är så det kommer att bli. Att hon kommer att kunna få
fortsätta ta hand om sin gamla pappa med värme och ömhet, att hans
sista dagar ska bli något annat än tröstlösa köer och kaos.
Kvinnans leende följer mig hem och
blåmärket börjar värka. Min pappa fick somna in i trygghet på
ett varmt sjukhus med all tänkbar omvårdnad. Han hade en hel stab
av vårdpersonal som han skojade med in i det sista. Det gjorde
ofattbart ont ändå när han dog. Jag kan inte i min vildaste
fantasi föreställa mig hur det skulle vara att vara på flykt med
sin gamla, sjuka far och inte veta var man ska sova nästa natt, hur
man ska undkomma regn och kyla.
En krokig man i en rullstol som
skjutsas av sin dotter. Det hade kunnat vara pappa och jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar